Obamas arv kan växa med tiden

Vad som helst hinner ju hända på ett år, brukar man säga. Och visst stämmer det, välden är och har alltid varit oförutsägbar och full av överraskningar.
Men för president Barack Obama är det sista året av tiden i Vita huset ändå väldigt knapp. Om ett år är det dags för hans efterträdare att ta över stafettpinnen. Det är ett år – eller rättare sagt ungefär tio månader – i det politiska livet i USA där valkampen mellan dem som siktar på att bli USA:s nästa president gör det ännu svårare för Obama att få en halstarrig kongress med på de löften han ännu vill uppfylla.
Ta Guantánamo på Kuba, till exempel. Ett av Obamas löften när han tillträdde för sju år sedan var att fånglägret på Guantánamo skulle stängas. Det lyckades inte, eftersom han inte fick det stöd han hade behövt, varken av kongressen eller av omvärlden. Obamas idé var att man skulle dela på bördan och att vissa fångar skulle kunna skickas tillbaka till sina hemländer eller alternativt interneras i andra länder.
Intresset pendlade mellan lamt och obefintligt. Hur Obama ska lyckas tömma Guantánamo helt och hållet under sitt sista år – som han lovade i sitt sista tal inför den amerikanska kongressen i natt – är därför en gåta.

Amerikanska presidenter brukar ägna den första perioden av sitt presidentskap åt inrikesfrågor och den andra – om de blir omvalda – åt internationella frågor. Det har också Obama gjort, även om problematiken om vad som kommer först, hönan eller ägget, har präglat hans tid vid makten.
Även om han inte lyckades med att tömma Guantánamo kunde han ändå driva igenom sitt "spetsprojekt" Medicare under sin första period i Vita huset. Men löftet att få demokrater och republikaner att dra åt samma håll eller ens försöka hitta en kompromiss i svåra frågor lyckades Obama inte infria. I själva verket har klyftan bara vidgats. En bidragande orsak är den ultrakonservativa falangen inom det republikanska partiet som har en ansenlig representation i kongressen – när republikanernas talman i representanthuset, Joe Boehner, ville kasta in handduken var det svårt för republikanerna att enas om vem som skulle efterträda honom.
Kriget i Syrien, Rysslands olagliga annektering av Krim, den tröga framgången för Minskavtalet för att få ett slut på dödandet i östra Ukraina har framkallat mycket kritik på hemmaplan när det gäller Obamas förmåga att fatta beslut. I synnerhet hans agerande i Syrienfrågan har resulterat i spydiska kommentarer från republikanskt håll.
Men det kan bara betraktas som en framgång för Obama att han kommer att gå till historien som den amerikanske president som lyckades återupprätta de diplomatiska relationerna med Kuba.
När det gäller kärnavtalet med Iran är avtalet i sig en framgång. Men den spända situationen i Mellanöstern, kampen om herraväldet i regionen mellan arabstaten Saudiarabien, judiska Israel och persiska Iran är i många avseenden en gordisk knut som måste lösas för att minska riskerna för misslyckanden.
Att tio amerikanska soldater råkade hamna på iranskt territorialvatten och togs till fånga ungefär samtidigt som Obama höll sitt tal inför kongressen var olyckligt. Löftet om att de ska friges inom kort gavs – och hölls – men Iran krävde en ursäkt av USA.

Det intressanta när man betraktar USA:s utrikespolitiska agenda från norr är att Europa tvingades tillbaka på Obamas agenda på grund av två faktorer.
Den ena handlar om det skärpta läget kring Östersjön och de försämrade amerikansk-ryska relationerna. Obama gav sig tid att besöka Estland och försäkra sin Natoallierade att Natos garantier gäller också esterna. Tidigare träffade Obama representanter för de nordiska länderna, inklusive president Sauli Niinistö. Men det mötet skedde i Sverige, inte i Finland. Finland har försökt hålla tungan rätt i mun när det gäller att visa solidaritet med USA utan att ändå liera sig för mycket. Det har tyvärr inte alltid lyckats så bra.
Den andra faktorn är kampen mot terrorismen, terrordåden i Frankrike, först mot Charlie Hebdo i januari i fjol, sedan terrordåden i Paris i november.
Obama har bättre än sin föregångare förstått betydelsen av att bygga goodwill för USA internationellt. Hans linje har för det mesta vunnit respekt i Europa. Han har rätt när han i sitt tal i natt påpekade att en nations storhet inte handlar enbart om militärt övertag.
Så även om hans popularitetssiffror på hemmaplan inte är särskilt höga, är det möjligt att man också i USA så småningom inser betydelsen av diplomati och samarbete.