Det frusna folkets misstag

En söndag i höstas, vid middagstid, lämnade storkhonan och hennes årsgamla unge boet i Koski i västra Finland. I septemberljuset kretsade de över åkrarna, högre och högre, tills de till sist lämnade byn och försvann söderut, mot Afrika.

Ungfågeln Kontti blev 2015 den första vita stork som fötts i Finland. Arten har aldrig tidigare lyckats häcka här. Också nu dog två av tre ungar i kullen, en flög in i människors linor, en annan dog av köld.

Med klimatförändringen sägs fåglarnas häckning i Finland nu dra norrut i en takt om två–tre kilometer per år. Det är bara en av många förändringar som rör växt- och djurlivet. Vår snö har på 100 år halverats och andra nya väderfenomen berör oss.

Medan FN:s stora klimatmöte i Paris pågår har vi mest sett på andras klimatbekymmer – hur två grader högre snittemperaturer ska få torkan vid ekvatorn att sprida sig och polarglaciärerna att smälta. Det antyds att sommarhettan i Irak på över 50 grader också har bidragit till att människor flyr till Europa.

I Finland har vi däremot talat bara lite om att vårt eget klimat hotar att bli i snitt fem till sex grader varmare. Vi uppmäter det ena värmerekordet efter det andra. Vill man ta till svart humor kan man säga att vår december just nu är som en dålig midsommar – utom att det är mörkt.

Finländska cleantech-företag sitter och räknar på den potential som finns för vår miljöteknik inför en annalkande global olycka. Men det är inte allmänt känt vad en fem till tio grader varmare natur år 2100 ska innebära för vårt eget samhälle.

Ett kroniskt fruset folk kan sitta aningslöst och vänta på värmen. Men de förändringar som är på väg kan ta generationer eller ett sekel att reparera. Och borde åtgärdas nu.