Ingen sorti i det här skedet
Det är ingen överraskning att Sannfinländarnas regeringssits väcker interna protester. Än så länge sitter partiet stadigt kvar.
Efter bara fyra månader som regeringsparti har en del av Sannfinländarnas medlemmar, även några i framträdande ställning, fått nog.
Nu kräver partiets tredje vice ordförande Sebastian Tynkkynen synligt och högljutt att Sannfinländarnas medverkan i regeringen ska behandlas på nytt av olika partiorgan.
Tynkkynen ifrågasätter särskilt regeringens politik i förhållande till flyktingarna men också Greklandsbesluten och nedskärningarna. Han kräver att gränsen mellan Finland och Sverige tillfälligt ska stängas så att inga flyktingar kan ta sig till Finland via Sverige.
Tynkkynen har först försökt komma till tals med partiordförande Timo Soini utan att lyckas. Däremot har Soinis statssekreterare Samuli Virtanen haft en ordväxling med Tynkkynen. Det resulterade i att Tynkkynen fick rådet att protestera genom att lämna partiet.
Men det tänker Tynkkynen inte göra. I stället samlar han namn på ett upprop som kräver att Sannfinländarnas partistyrelse, partifullmäktige och riksdagsgruppen vid ett gemensamt möte ska behandla frågan om regeringssitsen.
Hela den övriga partiledningen säger nej. För en gångs skull reagerade Timo Soini snabbt på en partimedlems offentliga uttalanden. Enligt Soini vore det fanflykt att lämna regeringen efter bara några månader. Han hänvisar vidare till att han för två månader sedan enhälligt omvaldes som partiordförande och att partikongressen då var medveten om beslutet om ytterligare stöd till Grekland. Soini liknar i Helsingin Sanomat regeringsansvaret vid ett maratonlopp, som man inte avslutar efter några ynka kilometer. Han är inte orolig för att hans parti ska splittras – bland annat för att det inte finns någon annan politisk kraft som besvikna Sannfinländare kunde vända sig till. Den sista kommentaren är minst sagt överlägsen.
Sebastian Tynkkynen valdes till tredje vice ordförande vid samma partikongress som Soini, men efter omröstning. Den omröstningen var en klar protest mot partiledningen, som ville besätta alla tre poster med ministrar och riksdagsledamöter.
En ingrediens i Tynkkynens synliga protest är säkert att han vill höja sin egen profil och få offentlighet.
Men Tynkkynen har också rätt. Sannfinländarna har svikit sina centralaste och mest högljudda vallöften. Grekland får mera stöd, regeringens sparåtgärder drabbar i första hand låg- och medelinkomsttagare som är beroende av socialstöd och offentliga strukturer och som socker på bottnen tampas regeringen och Sannfinländarna nu med den största folkvandringen sedan andra världskriget.
Problemet med att regeringsansvar alltid innebär kompromisser är välbekant för särskilt alla mindre partier som har suttit med i regeringen i något skede. I en koalitionsregering går det inte att genomföra ett partis politik till punkt och pricka. För ett populistiskt parti som Sannfinländarna är utmaningen i alla fall större än för andra partier eftersom man både retoriskt och innehållsmässigt står långt från de andra. Men visst är det lite roande, som ÅU:s chefredaktör skrev i somras, att Sannfinländarna nu kan kallas för det kardborreparti man har beskyllt bland annat SFP för att vara.
Sannfinländarnas partistyrelse möts om ett par veckor men Tynkkynen får knappast tillräckligt med gehör för sin protest. Den kommer för snabbt efter regeringsstarten. Hur det ser ut om ett par år är en annan femma.