Det osynliga Samlingspartiet
Samlingspartiet har fortfarande inte riktigt funnit sig under den nya regimen. I regeringen dominerar de två andra partierna.
Statsministern och hans parti har hela tiden hela mediefältets sökljus på sig. Nu är det Juha Sipilä (C) och Centern som får uppmärksamhet, på gott och på ont.
Ett knappt år före valet i april 2015 var det Alexander Stubb och Samlingspartiet som ständigt hade strålkastarna riktade mot sig. Stubb var en okonventionell statsminister, men som finansminister är han så grått tjänstemannaaktig att han nästan smälter in i tapeten. Det kan vara en smart taktik. Centern och Sannfinländarna får ta emot regeringskritiken.
Alexander Stubb fick en verklig rivstart som partiordförande och statsminister sommaren 2014, alltså för bara ett drygt år sedan. Han var inte den innersta kretsens ordförandefavorit men partifältets representanter på kongressen trodde på Stubb och hans popularitet.
Inför riksdagsvalet i april sjönk stödet för Samlingspartiet, men valresultatet med en tredje plats kan med fog kallas en avvärjningsseger. Juha Sipilä (C) valde Samlingspartiet som det tredje regeringspartiet, och regeringsprogrammet motsvarade på många sätt Samlingspartiets mål. När det gäller nedskärningarna är det besvärligaste för Samlingspartiet det som drabbar utbildningen, särskilt högskolorna och universiteten.
Inför valet förespråkade Alexander Stubb och hans parti en högerorienterad linje, bland annat då det gäller kritiken av konsensuspolitiken. Inför valet var Samlingspartiets slutliga nedskärningskrav på 6 miljarder betydligt hårdare än Centerns på 2 – nu bantar regeringen ned de offentliga utgifterna med drygt fyra miljarder. Samlingspartiets besked inför valet var alltså uppriktigare än Centerns.
Regeringens hårdföra arbetsmarknadspaket med bland annat lägre söndagsersättningar verkade precis motsvara det Stubb talade om inför valet, det vill säga att regeringen bör ta över styret över arbetsmarknaden om konsensuspolitiken inte kan leverera.
Vi vet ännu inte hur det går med regeringens uppluckrade tvångslagar och vad arbetsmarknadsparterna eventuellt kommer fram till som alternativ. Men i den här frågan verkar Samlingspartiet ha blivit överkört av Centern och Sannfinländarna, som började darra på manschetten av kritiken, inte minst den interna, mot regeringens arbetsmarknadspaket.
Inom Samlingspartiet lär den interna kritiken handla om att det viktigaste för Alexander Stubb tycks vara att regeringen visar upp beslutsamhet medan han låter Sipilä och Timo Soini (Sannf) styra alltför mycket över beslutens innehåll. Ett exempel på det är den sänkta gränsen för solidaritetsskatten och att den högre kapitalskattesatsen höjs. Ett annat är det färska beslutet att semesterpremien, där det ännu råder lite osäkerhet om huruvida beslutet skapar nya utgifter för en del företagare.
Det är värt att notera att inrikesminister Petteri Orpo är den samlingspartistiska minister som har fått mest beröm. Han har hanterat flyktingsituationen bra och satt ned foten när det gäller både humanitära värden och att ta emot flyktingarna på ett organiserat sätt. Orpo fyller kanske en del av den nisch som Jan Vapaavuori lämnade efter sig.
I Samlingspartiet syns ingen organiserad opposition. Opinionsmätningarna är inte alarmerande, även om Centern fortfarande ligger långt framför. Däremot upplevs en viss otydlighet med vad Alexander Stubb vill göra med Samlingspartiet och hur partisekreteraren Minna Arve klarar av att leda arbetet.
Texten har uppdaterats 1.10.2015 visavi semesterpremien och konsekvenserna av att den blir lagstadgad.