Matsvinn och marknad
Matsvinn och brödköer prövar marknadsläran. Den som tar emot andras rester är inte längre med och styr så mycket.
I Finland kastar vi bort livsmedel motsvarande ungefär vår egen vikt per år. För att påminna om det här matsvinnet firades Matsvinnsveckan nyligen med goda jipporätter på mat som pedagogiskt hade gjorts på skrynklig tomat eller brun banan.
Matsvinnet är ett globalt problem. Om den förgäves tillverkade maten kom från en enda stat, skulle den staten belasta miljön lika mycket som de 28 EU-länderna tillsammans; mer än Indien.
U-ländernas matsvinn uppstår när maten förfars redan under vägen till marknaden, mjölken surnar och fisken börjar lukta. I den rika världen uppstår det när perfekt ätlig mat ligger som överskott i kylrum och soptunnor.
I den allmänna folkbildningen påpekas det ofta att 35 procent av all mat som kastas bort slängs i hushållen. Det är portioner vi inte orkat med, eller varorna som har sedimenterats längst bak i kylen och blivit dåliga. Återstoden av svinnet blir till i restauranger, skolor, i matindustrin och affärskedjorna.
Det är i alla fall orättvist att skylla slöseriet enbart på konsumenterna. Hemma slänger vi mat som av slarv har blivit oätlig. Affärskedjorna och matindustrin dumpar däremot sin över- och felproduktion, som ofta är fullt ätlig människoföda. Stormarknaderna har redan nästa dags beställning på ingående i en långtradare någonstans och behöver ge rum för nya varor.
När matsvinnet har diskuterats har en av matkedjorna i huvudstadsregionen rapporterat sig vara nere i ett svinn om bara två procent. Det är bra att det finns mätare för det. Precis som kolavtryck och andra miljökonsekvenser behövs också mätare för när det syndas i livsmedlens kretslopp.
Vi kommer tydligen inte, trots tappra försök att luckra upp marknaden, att någonsin slippa de stora livsmedelskedjornas stora fåvälde. När S- och K-jättarna ska förse oss med ett urval om 30 brödsorter om dagen kan det inte bli annat än en stordrift där man får chansa – och slänga det som blir över.
För matproduktionen har det blivit ett slags socialt alibi att överskottet kan skänkas bort. Så har vi permanentat ett system i Finland där 20 000 personer årligen står i så kallad brödkö för att dela på överskottet – pestosemlorna ingen köpte, yoghurten som under några minuter i fabriken kördes med fel etikett.
Jag läste nyligen om mannen som efter många års arbetslöshet fick ett jobb. Samtidigt fick han i sina kvarter en närbutik som efter klockan 21 på kvällen sålde ut varor till 60 procents rabatt. Med den sparsamhet han dittills hade övat sig i, kände han sig plötsligt verkligt vardagsrik.
Men de exemplen är sällsynta. Stormarknaderna riktar sig till den breda medelklassen och säger att de mycket noga slår vakt om sitt rykte om både utbud och färskvara. Då kan det inte lysa av orange sistadagen-prislappar i alltför många hyllor.
Kring matkorgen slår vi dessvärre fast en klassindelning i samhället. I stället för att konsekvent ha lägre matpriser väljer vi att systematisera spillet, och barmhärtighetssamhället. Kommuner som till exempel Vanda bygger kommunala kylrum för överflödet – klokt på kort sikt, men besynnerligt i längden.
Ändå torde väl läran om marknaden inskärpa att marknaden styrs bäst om vi alla kan delta i dess mekanismer. Och själva välja vilka varor vi vill satsa våra pengar på, även i lägen då vi inte har så mycket av dem.