Svårt förena populism och makt
Fremskrittspartiet i Norge backade kraftigt i lokalvalet och det sannfinländska fältet pyr av missnöje över regeringens politik.
En mätning som Ilta-Sanomat publicerade på veckoslutet visar att endast 40 procent av Sannfinländarna är nöjda med regeringen. Det kan jämföras med att hela 87 procent på Centerfältet är nöjt med regeringen medan motsvarande siffra för Samlingspartiet är 81 procent. Missnöjet bland Sannfinländarna är högre än bland folket i medeltal.
Det finns flera orsaker till besvikelsen.
Det mest påtagliga är att partiet nu är med om att förverkliga en politik som inte alls motsvarar det man sade före valet. Det gäller stödet till Grekland och det gäller de konkreta nedskärningarna och ingreppen i söndags- och övertidstillägg och sjukdagar. Och sist men inte minst hur det ökade antalet asylsökande i Europa och Finland ska hanteras.
Det har konstaterats tidigare att det ligger en slags ödets ironi i att fler asylsökande söker sig till Finland just nu, när Sannfinländarna ska bära ansvar. De ledande politikerna i partiet talar med kluven tunga. Å ena sidan vet de vad internationell rätt och konventioner kräver av oss, å andra sidan försöker de upprätthålla en hård retorik som ska lugna de egna.
Samtidigt ser vi ett brett engagemang bland finländarna för flyktingarna i form av akut hjälp. Flyktingproblematiken har fått ansikten.
Sannfinländarna har med andra ord på bara några månader grundligt konfronterats med vad det innebär att sitta vid makten och bära ansvar. Timo Soini motiverade partiets helomvändning visavi Greklandsstödet med att slutresultatet hade blivit detsamma även om Sannfinländarna hade marscherat ut ur regeringen.
Då det gäller nedskärningarna i utbildningen och diverse förmåner är förklaringen att de svåra tiderna kräver svåra beslut.
Men ingreppen i arbetslivet tycks för många Sannfinländare ändå ha varit droppen. Då Helsingin Sanomat ringde runt till partiets distrikt var besvikelsen enorm över att samma grupper drabbas av nedskärningarna av de offentliga medlen och av minskade söndagsersättningar med mera. En del vill att partiet lämnar regeringen, andra nöjer sig med förklaringarna, medan ytterligare en grupp ännu väntar och ser. På partiets öppna Facebooksida är kommentarerna ännu bittrare.
Timo Soini lyser med sin frånvaro som partiledare. Han verkar ointresserad av partiet, nästan likgiltig, och har vägrat befatta sig med de problem som har dykt upp. Det är svårt att värja sig för intrycket att Soini är färdig med sitt parti och siktar på andra uppgifter. Det kräver visserligen att partiet hålls kvar i regeringen en tid, eller att en tillräckligt stor del av Sannfinländarna stöder Soini, om partiet splittras.
Många partiet har svårt att kombinera löften med makt och ansvar men det är särskilt svårt för populistiska partier. I det norska lokalvalet i måndags backade Fremskrittspartiet, som har suttit med i regeringen sedan 2013.
Det ligger i de populistiska partiernas väsen att de kritiserar eliten och skjuter ned det mesta, ofta med en retorik som är klart annorlunda än det politiska etablissemangets. Redan det lockar en del väljare, som kanske inte ens har särskilt klart för sig vilka de populistiska partiernas alternativ är.
Ett populistiskt parti med makt och dess ledare som en del av den politiska eliten uppfyller inte längre sin funktion som missnöjeskanal. Om det är partiets enda substans blir det svårt att överleva.