Vadå, lediga dagar?
Oavlönad första maj och självständighetsdag hade väl i så fall legat närmare temat arbete och fosterland.
Statsminister Juha Sipiläs hemort Kempele representerades vid 1738–39 års riksdag i Stockholm av böndernas riksdagsman Jaakko Tuohino.
Adeln kritiserade då folkets påstådda lättja och många helgdagar och krävde att 21 helgdagar skulle slopas. Debatten pågick i över trettio år och till sist strök Gustav III bland annat tredjedag påsk, fjärdedag jul och ett par apostladagar.
Sipiläs plan att nu göra två helger, trettondagen och Kristi himmelsfärds dag, till oavlönad ledig tid känns kanske inte då så massiv.
Men manövern är märklig. Det handlar om att förlänga arbetstiden under det övriga året med dessa två dagar.
Varför den matematiken slås ut just på två helgdagar, av ett politiskt läger som gärna talar om finländska traditioner och ibland hänvisar till vårt kristna arv, förblir oklart. Man väljer ju då samtidigt att inte skjuta dagarna till närmaste söndag, utan dagarna ska fortfarande förbli helger.
Kyrkorna medger förmodligen att just de här två helgerna har en ganska låg profil och ofta saknar julens eller påskens existentiella tyngd. Vid biskopsmötet i Borgå sa ärkebiskop Kari Mäkinen att dagarna snarast behövs som andningshål i almanackan "för familjerna att vara tillsammans".
Hade regeringen velat hylla temat "arbeta för fosterlandet" hade det naturliga i så fall varit att låta folket ge sin gåva till fosterlandet genom en oavlönad självständighetsdag. Eller genom att låta arbetarna (och studenterna) ha sin egen dag oavlönat på första maj.
Vill Sipilä fortsätta helgreduktionen från 1772 behöver hans regering positionera sig ifråga om hur mycket av finländska samhällstraditioner, en del religiösa, andra ideologiska, som behöver eller ska underordnas ekonomins krav.