Arbetet går på realisation
Tiotusentals nya jobb. Bättre fart på exporten. 110 000 fler sysselsatta när regeringsperioden är slut. Välfärdssamhället tryggas.
De här mycket eftersträvansvärda målen vill regeringen nå med sitt arbetslivspaket, men där paketets plussida bara innehåller förhoppningar är ingreppen i arbetsvillkoren desto konkretare. Regeringen sänker både löner och arbetsgivarnas kostnader, finländskt arbete går på realisation.
Men det finns inga garantier för att någon av Finlands över 300 000 arbetslösa nu får bättre möjligheter att få nytt jobb.
Åtgärderna slår hårt mot lågavlönade - ofta kvinnor - i skiftjobb. Bland de statsanställda är tilläggen cirka 25 procent av inkomsterna, och inom kommunsektorn är andelen nästan 20 procent.
Servicefacket PAM:s ordförande Ann Selin tror att åtgärderna sänker lönerna i servicebranschen med mellan fyra och sex procent.
När åtgärderna träder i kraft då de nuvarande avtalen går ut kommer arbetstagarna självklart att kräva kompensation för inkomstminskningen. Polisfacket hotar redan med strejk, och i ett skarpt läge blir poliserna knappast ensamma om det.
Regeringen vill samtidigt att löneförhöjningarna ska vara minimala för att förbättra Finlands konkurrenskraft. Tisdagspaketet ökar inte fackens intresse att hålla nere lönekraven, tvärtom.
Regeringen vill åstadkomma flera jobb, men anställer kommunerna flera vårdare eller staten flere poliser för att löneutgifterna sjunker? Eller används besparingen till att täcka underskotten?
Svaret finns i en annan del av paketet.
De privata arbetsgivarnas socialskyddsavgifter sänks med 1,72 procentenheter. Finansieringsunderskottet täcks med besparingar inom den offentliga sektorn.
Lägre inkomster för vårdare, brandmän och poliser finansierar lättnaderna för industrin.
Regeringen planerar ett allvarligt ingrepp i den arbetsmarknadskultur som har byggts upp under hela efterkrigstiden.
Hittills har lagen stött den svagare parten, arbetstagaren, genom att fastställa nivåer som inte får underskridas. Men det är fritt fram att avtala om förmåner som överstiger miniminivån.
Det är en viktig del av förhandlingssystemet, längre semestrar kan vara ett sätt att hålla lönekostnaderna lägre.
Då är det en överenskommelse mellan jämbördiga parter. Nu vill regeringen inskränka avtalsrätten på ett sätt som ensidigt gynnar arbetsgivarsidan.
Regeringen kopierade Näringslivets förbund EK:s önskelista i de havererade förhandlingarna om samhällsfördraget. Och i motsats till arbetstagarsidan krävde Sipilä, Soini och Stubb ingen motprestation.
Regeringen försämrar klimatet på arbetsmarknaden och rubbar förtroendet och respekten som är hela grunden för trepartssystemet.
Det är kortsiktigt, och dessutom försvåras andra åtgärder som regeringen planerar.
Det är svårt att tänka sig att den genomgripande social- och hälsovårdsreformen kan föras i hamn utan fackens medverkan. Reformen berör ju hundratusentals offentligt anställda, samma personalgrupper som nu får svälja försämrade arbetsvillkor.
När ett par centralförbund nu hoppas att regeringen tar upp förhandlingarna om samhällsfördraget på nytt är det en gest som statsministern ska ta på allvar.
På en punkt måste regeringen få ett erkännande. Både Samlingspartiet, minns Sari Sjuksköterska, och Sannfinländarna, med den tidigare pappersarbetaren Jari Lindström som justitie- och arbetsminister, har starkt stöd bland just de väljargrupper som nu drabbas.
Men varken Alexander Stubb eller Timo Soini har låtit sig påverkas av att de här besluten är den bästa vitamininjektion som det vikande väljarstödet för SDP kan få.