Regeringen nästa, Sipilä!
Det är en fin gest av statsministern att upplåta ett av sina hem till asylsökande. Nu behövs politiska beslut i samma anda.
Juha Sipiläs (C) och hans familjs beslut att låta asylsökande flyktingar bo i deras hus i Kempele har gett Sipilä mycket positiv uppmärksamhet, både här hemma och utomlands. Så mycket lovord har Juha Sipilä knappast någonsin fått, åtminstone inte under sin tid som statsminister.
Juha Sipilä upplåter inte enbart ett av sina hem, han visar också konkret var han står i diskussionen om flyktingarna. Det handlar om att reagera med medmänsklighet inför den humanitära katastrofen och visa att prioritet nummer ett är att hjälpa människor i nöd.
Sipiläs signal har många olika mottagare.
En av dem är Sannfinländarna och deras ordförande, utrikesminister Timo Soini. Han uttalade sig cyniskt inför EU:s utrikesministermöte när hans enda kommentar till flyktingkatastrofen var att det är outhärdligt att EU inte följer sina egna regler, alltså Dublinfördraget.
Senare tillade Soini att situationen kräver att man håller huvudet kallt och hjärtat varmt. Men han andades hjärtlöshet.
Det var knappast Soinis uttalande vid EU:s utrikesministermöte som fick familjen Sipilä att fatta sitt beslut. Det är ändå viktigt att världen nås av att Soinis inställning till flyktingkatastrofen inte omfattas av alla i Finland, förhoppningsvis inte ens av alla regeringspartier.
Sipiläs privata beslut är alltså värt en eloge. Men Juha Sipilä är mycket mer än en privatperson. Han är statsminister och han kan och måste göra betydligt mera.
Frånsidan av privat välgörenhet som offentliggörs är att det bäddar för ett samhälle där allt fler funktioner görs beroende av privata donationer. Det är inte en önskvärd utveckling. Trots att det är fint att privatpersoner ställer upp och hjälper dem som anlänt och väntas anlända till Finland måste samhället ta det slutliga ansvaret. Det privata engagemanget är viktigt för både välkomnandet och integrationen.
Statsministerns främsta ansvar och verktyg är i alla fall politiska beslut.
Det behövs beslut på samhällsnivå.
Regeringspartierna har klart olika åsikter om hur flyktingkatastrofen ska tacklas. På bara några månader, sedan regeringsprogrammet skrevs, har situationen förändrats radikalt. Då EU i somras diskuterade en fördelning av 40 000 flyktingar är det nu aktuellt att ansvaret för 120 000 asylsökande ska fördelas mellan medlemsländerna. Enligt obekräftade uppgifter skulle Finlands andel vara 2 400.
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker förväntas i morgon presentera ett förslag om hur EU kunde hantera situationen. Vår egen regering diskuterar den nya situationen ur många olika synvinklar i dag.
Regeringen har all anledning att på grund av flyktingläget se över sina tidigare beslut. Regeringspartierna har själva påpekat att det gäller att justera programmet när verkligheten förändras.
Därför borde till exempel nedskärningarna i biståndet backas. Det är inte logiskt att skära i biståndet, som syftar till att på lång sikt skapa bättre förhållanden och förhindra konflikter. Även om biståndsminister Lenita Toivakka (Saml) aviserar nya anslag för humanitär hjälp i en tilläggsbudget senare i höst, vilket är bra, sysslar regeringen på den här punkten med ett slags bemböleaktigt filtförlängande.
Finland borde också arbeta för lagliga och enkla sätt att ta sig in i EU.