LEDARE: Ansvarsfördelning är nödvändigt
Ansvaret för flyktingströmmen är gemensamt. Inom EU, och också inom Finland. Ju aktivare kommunerna är desto bättre.
Det råder en hel del begreppsförvirring när det gäller flyktingar. Asylsökande, alltså människor som söker skydd i ett annat land, har rätt att få sitt ärende behandlat.
Inom EU stipulerar Dublinfördraget att en flykting ska söka asyl i det första EU-land hen kommer till. Det finns en möjlighet att göra undantag av humanitära skäl. I dagsläget är Dublinkonventionen i praktiken svår att följa eftersom antalet flyktingar är så stort och bördan i så hög grad riktar sig mot vissa länder. Det gäller Grekland och Italien, liksom också Tyskland och Sverige.
Alla asylsökande beviljas inte asyl, en del av dem vars begäran avslås kan ändå få uppehållstillstånd av humanitära skäl. De som varken får asyl eller uppehållstillstånd avvisas, ofta bokstavligen i form av en betald resa med poliseskort.
Eftersom de som söker skydd och ett drägligare liv är så många ställer det helt nya krav, både i Finland och i Europa. Den första uppgiften blir då att organisera mottagandet och se till att de som kommer får tak över huvudet. Det gäller ändå att hela tiden ha siktet inställt på framtiden – på integrering och möjlighet för flyktingarna att skapa sig ett eget liv och bidra till det nya Finland.
De kommuner som är aktiva och initiativrika drar det längsta strået. Det finns kommuner med egna flyktingförläggningar, som Vörå, men i praktiken är det ofta Röda Korset som ansvarar för flyktingförläggningarna och tar hand om det praktiska. Om den byggnad som hyrs för ändamålet är privatägd så krävs inget kommunalt beslut. Ändå är det givetvis önskvärt att förankra en ny flyktingförläggning bland både beslutsfattare och invånare.
För tillfället är behovet av lokaler så stort att det är förståeligt att förankringen inte alltid har kunnat skötas, som i Evitskog, eftersom den kräver tid. Ändå är det glädjande många som konkret vill hjälpa och samtidigt visa sin solidaritet med dem som har varit tvungna att lämna hus och hem och allt det egna bakom sig.
Den akuta situationen just nu med så många asylsökande på en gång ställer alltså specifika krav på organisation och strukturer. Ändå kommer den stora utmaningen senare, då de som har fått asyl eller uppehållstillstånd ska börja sitt liv på riktigt i Finland.
Givetvis präglar det första mottagandet och de första månaderna också fortsättningen och är därför viktiga. Det är till exempel bra om människor redan under den tid asylansökan behandlas kan bo normalt och skapa sig ett hem och ett vardagsliv. Det är kutym i till exempel Vasa och Uleåborg där de asylsökande anvisas vanliga hyresbostäder. I huvudstadsregionen är bostadsbristen så stor att ett sådant arrangemang inte är möjligt.
Då det gäller att erbjuda personer som beviljats asyl eller uppehållstillstånd en hemort är det kommunerna som har ansvaret. Det handlar om politiska beslut. Det gäller att se framåt och att se möjligheterna.
Alla kommuner vill ha fler invånare. Med konkreta integrationsplaner inklusive språkundervisning och till exempel vänfamiljer kan en kommun bekämpa den demografiska utvecklingen med alltför många pensionärer och alltför få barn. Många invandrare blir företagare och i bästa fall skapar de jobb också åt andra.
De ledande politikerna har ett särskilt ansvar. De ska peka på möjligheterna och utnyttja sin position till att skingra fördomar och okunskap. De kan och ska påverka beslutsfattarna i kommunerna.