Peking briljerar med VM och OS
Det behövs inte ens snö för att ordna olympiska vinterspel.
Fågelboet har tystnat. Friidrotts-VM i Peking avslutades i helgen och var på många sätt en framgång för arrangörerna och det internationella friidrottsförbundet IAAF, som kunde glädja sig över de fullsatta läktarna.
Än en gång har Kina bevisat sin styrka och sin förmåga att ordna ett stort internationellt evenemang. De avancerade demokratiernas aptit för att ordna stora idrottstävlingar som VM i friidrott och OS har minskat, men för länder som Ryssland, Kina och Qatar erbjuder värdskapet fortfarande ett sätt att demonstrera sin storhet.
OS i Peking 2008 kostade Kina uppemot 40 miljarder euro. Hundratusentals Pekingbor vräktes från sina hem och tusentals dissidenter burades in för att inte störa OS med protester.
Den här gången blev kostnaderna avsevärt mindre, för den magnifika friidrottsarenan – Fågelboet – stod färdig. Många av de andra, kostsamma OS-arenorna står mestadels oanvända.
Under åren som gått sedan OS har Fågelboet endast sporadiskt varit i användning, för konserter, fotbollsmatcher och loppmarknader. Nu kommer Fågelboet på nytt att tystna, fram till 2022 då arenan står värd för invigningsfesten inför vinter-OS.
Kina kan framstå som en märklig värd för ett vinterspel. Landet saknar nästan helt en tradition av vintersport och det finns inte något som ens påminner om snö eller is inom hundratals kilometers radie från Peking.
De flesta idrottsformerna kommer att avgöras i Zhangjiakou, 250 kilometer norr om Peking. Där finns dock ingen natursnö, så skidgrenarna kommer att avgöras på konstgjord snö.
Pekings enda motkandidat i IOK:s slutliga omröstning, Almaty i Kazakstan, lovade att ordna vinterspel med äkta snö. Ett relevant argument. De övriga kandidaterna, bland dem Stockholm och Oslo, drog sig ur på grund av att OS inte fick tillräckligt stöd bland folket och politikerna. OS ansågs helt enkelt bli för dyrt i dessa kärva tider: Ryssland öste ut omkring 45 miljarder euro på att förvandla Svartahavsparadiset Sotji till en estrad för vinterspelen 2014. Totalitära regimer har inte sådana dubier.
Den stora publiken får vänja sig vid att stora idrottsevenemang allt oftare ordnas på exotiska ställen, långt borta från de traditionella arenorna. Ingen västerländsk marknadsekonomi skulle kunna ordna lika maffiga och pompösa evenemang som värdarna i Sotji och Peking lyckades med. London är ett undantag, där har lokalpolitikerna och landets olympiska kommitté lyckats planera arrangemangen av OS 2012 och friidrotts-VM 2017 på ett hållbart och klokt sätt.
Vinter-OS i Holmenkollen skulle utan tvekan ha blivit en fantastisk folkfest. Det är svårt att föreställa sig hur Kina ska få folket att bli entusiastiska över backhoppning eller rodel. Under sommar-OS 2008 skjutsade arrangörerna med buss folk från gatorna för att fylla arenorna. Qatar har ingen stark idrottskultur (nyligen ordnade landet också VM i handboll, där landslaget vann silver med hjälp av en drös europeiska stjärnspelare som bytt nationalitet ).
I den bästa av världar skulle stora idrottsevenemang alltid ordnas i länder med traditioner, färdiga arenor och ett stort folkligt intresse. Större, finare och ståtligare är inte alltid bättre. I synnerhet inte om de pompösa kulisserna döljer flagranta människorättsbrott, vilket är fallet i Kina, Ryssland och Qatar.