Stad i ljus – men hur länge?
I Östnylands företagsbild behöver vi fundera på Sköldvik.
På Emsalöbron, i skymningen, slås man många gånger av vilken skimrande stad med oceangående skepp Sköldvik med sina raffinaderier är.
Traktens analytiker och bankdirektörer räknar (ÖN 6.8) också med att industrikombinatet med tusentals anställda är ryggraden i östnyländsk ekonomi – men vill också se flera medelstora företag i regionen.
Sköldvik står i ett större perspektiv inför megatrenden att världen enas om att arbeta bort fossila bränslen. Sköldvik byggdes kring dem. Ingenting är för evigt. Det var inte heller sågarna och träindustrin i vårt landskap.
Stora nyinvesteringar i Sköldvik producerar i dag lite biobränsle i totalproduktionen. Men när landets bränsleekonomi läggs om blir trycket på att råvarorna ska söka sig i andra strömmar genom landet stort. Också Lovisa bereder sig på att kärnkraften som stadens tysta storindustri inte nödvändigtvis finns kvar i staden i framtiden.
Östnyländskt näringsliv färgades i det förflutna av att vi aldrig blev stora på akademisk forskning eller trendig it. Vi massanställde i stället operatörer och "produktionsmän" – kodorden från Sköldvik. Vi blev också bra på annat, som verkstads- och metallindustri eller handfast sjöfart, logistik och hamnar.
Framtidens företag (ÖN 7.8) bygger på nätverk, nytänkande och samarbete. I det sitter också det östnyländska småföretagandet väl. Det viktiga vore att allt nu sattes in i en större plan.
I Tolkis gapade stora gamla fabriksfält tomma innan de fylldes på nytt som ett centrum för energi, logistik och sjöfart. Sköldvik kan inom några årtionden stå inför samma omställning. Det verkar ändå ännu inte vara så uppenbart i regionen.
– – –