Rätt resurser och rätt plats
De barn och unga som placeras inom barnskyddet har många olika problem. Det är svårt att resursera personalen rätt.
Efter mordet på en anställd på ett familjehem i Muhos har en diskussion om resurser inom barnskyddet aktualiserats igen. Enligt experter blir hotfulla situationer allt vanligare.
Då mordet inträffade var den manlige anställde ensam på jobbet med fyra unga pojkar. Enligt Valviras dimensioneringsgrunder är det tillräckligt.
Då en tragisk händelse inträffar ställer man sig alltid frågan om utgången hade varit en annan med mer personal på plats. Svaret på den frågan går inte att få i efterhand men för dem som driver hem för barn och unga borde personaldimensioneringen utgå från de ungas behov.
Samtidigt höjs också röster för mer kontroll. Kontrollen av att kvaliteten och lagenligheten, i enlighet med Valviras tillsynsprogram, följs är i första hand en egenkontroll. Kommunerna övervakar barnskyddsverksamhet i den egna kommunen och först efter är det Regionförvaltningsverket och Valvira som träder in.
En striktare kontroll från myndigheternas sida kan i vissa fall vara befogad men att systematiskt gå in för strängare kontroll leder bara till mer byråkrati.
Ett problem i dag är också att de barn och unga som placeras på olika hem inte egentligen hör hemma där, utan egentligen är i behov av stöd och vård som borde ges på andra ställen. Ett exempel är flyktingbarn som kommit ensamma till landet, ett växande fenomen inte bara i Finland utan också i Sverige och Norge.
Barn och unga som placeras på hem har ofta mångfacetterade problem och det kan vara svårt att förutspå deras reaktioner.
Det här gör det svårt för dem som driver hemmen att dimensionera personalen rätt och se till att det finns personal med rätt utbildning på hemmen. Ekonomin är också en faktor, blir platserna för dyra på hemmen, tenderar kommunerna i stället att placera unga i fosterfamiljer.
För kommunen kan en felplacerad ung människa ändå i längden medföra mer kostnader. Förebyggande och rätt stöd och rätt vård vid rätt tidpunkt borde alltid gå i första rummet då en ung person placeras.
Då det gäller skolhem har utvecklingen under de senaste åren varit att ungdomarna är allt äldre, 16–17 år mot tidigare 14–15, då de kommer till hemmen. Det betyder att tiden på skolhem blir kortare eftersom man vid 18 års ålder faller ur deras rullor. Under en kort tid hinner man kanske inte få tillräckligt stöd och handledning för att komma på rätt köl igen.
I Aamulehti (28.7) säger Marina Erhola, överdirektör vid Institutet för hälsa och välfärd, att barnskyddets tjänster borde skräddarsys enligt den ungas behov. I dag utgår man i kommunerna i stor utsträckning från vad man har att erbjuda i den egna kommunen.
Erhola tror att social- och hälsovårdsreformen kan föra med sig att utbudet på skräddarsydda lösningar ökar. Det är förstås bra men då social- och hälsovårdsområdena blir avsevärt större betyder det att unga kan placeras rätt långt från hemmet. Det är inte nödvändigtvis gynnsamt med tanke på att målet ändå är att den unga ska kunna återvända hem. I vågskålen blir vad som är viktigare, rätt vård eller närheten till den egna familjen.
Då det gäller barnskydd får man inte heller stirra sig blind på kostnader som är här och nu för då kan det lätt leda till ännu högre kostnader i slutänden.