Det främmande är inte ont
Bilderna på Konstfabriken väckte inre troll till liv.
Nu måste vi nog lugna ner oss lite. Debatten kring de kommande fasadkonstverken på Konstfabriken i Borgå (ÖN 1.8) är inte sansad.
Konstverk ska ju förstås väcka känslor, och konstnärsduon Kislow och Kreemos har i så fall lyckats mer än väl, redan innan deras fresk–gatukonst–grafik i brunt, svart och guld ens hänger där.
En del Borgåbor tycker sig mitt i bilden se två eller tre muslimkvinnor; figurernas hår täcks av mörka plagg. Den tolkningen är lika god som någon annan. I ÖN:s ledare ska det inte stå hur konst ska förstås.
Fast gestalterna i konstverken kunde lika gärna vara två sörjande krigsänkor, två kvinnor som har vinterbadat, två åldriga Krösa-Major, två jungfru Marior, två fjortisar i munkjacka eller två dykare från Murena.
Ser man "muslimer" och därmed automatiskt onda företrädare för en "fasansfull religion", kan det vara bra att fråga sig var den inre bilden kommer ifrån.
På våra egna gator ser vi sällan kvinnor i traditionell orientalisk klädsel, än mindre farliga sådana. Inte heller lokala islamister som skulle hota med hämnd för väggmålningar som skulle ha kommit att "håna Allah".
Mera handlar det om att det nu har blivit helt okej att vara öppet avog mot allt främmande och annorlunda, när nu sannfinländaren Olli Immonen häromnatten skrev så.
ÖN-kolumnisten Thomas Antas satte alldeles utmärkt (ÖN 24.7) fingret på vårt behov att kroka upp vår rädsla på någonting . Numera har vi blivit av med trollen och bulubisin, med vidskepelse och mycken annan tro. Då förklarar vi tragiskt nog i stället att det onda bor i andra människor.