Tolerans och goda dilemman
President Niinistö sade inte att debatt kring invandring inte behövs. Han sa att den behöver vara sansad.
Det var utmärkt att president Sauli Niinistö reagerade på riksdagsledamot Olli Immonens (Sannf) patosfyllda enkultursmanifest. Niinistö valde däremot att göra det via motmanifestationerna runtom i landet, inte på sin egen plattform.
Det är att notera att presidenten inte önskade ett stopp för debatten om invandring – utan att den bör vara generös och sansad.
Invandringspolitik, precis som inhemsk bostads- och regionpolitik som styr var det är nyttigt att folk bor, kan innehålla både ja och nej.
I grunden är det en helt legitim åsikt att tycka att vi ska ha liten invandring. Däremot har Olli Immonen och hans följe i offentligheten sagt sitt sista ord i fråga om att diskutera det sansat. Från hans träd faller bara frukter av rasism, rentav en vulgär sådan.
När Sverigedemokraterna i fjol höstas vann stort i det svenska riksdagsvalet sa flera invandrarpolitiker ur andra partier att det var resultatet av att Sverige sopat problem kring invandringen under mattan. Att bara acceptera "våra nya svenskar" hade inte räckt. Den mänskliga värk det hade inneburit för invandrare att under årtionden komma tillrätta i ett nytt land hade inte åtgärdats.
Skalan kan inte tillämpas i Finland, för att vi i fråga om invandring näst Estland är snålast och oginast på hela kontinenten. Vår statsledning är långt ifrån Immonens scenario där kulturer blandas till en oigenkännlig ny finländsk identitet – en del av hans akademiska hårklyvare till vänner hävdar att det egentligen var hans budskap.
Tolerans är ett komplicerat begrepp. Frågan, när man går hem från en 15 000 personers glad demonstration, är inte om man är för mångkultur, utan också när, hur och hur länge.
Det är som med aerodynamikens coffin corner-problem. Högt uppe i tunn luft kan en flygplansvinge i samma ögonblick flyga både för långsamt för att bära – och samtidigt flyga snabbare och närmare ljudvallen än den designats för. Vid exakt samma hastighet möts två problem med samma fatala resultat.
Invandrardebatten kommer också till det hörnet.
Den konservative argumenterar att invandrare inte ska komma till landet. Det kan vara för att de ser annorlunda ut eller för att de inte har kommit förr, så varför nu? Eller så anför man andra, personligt grundade obehag.
Den liberale önskar att frihet och öppenhet må råda, men känner också efterhand samma behov av att "sätta ner foten" när den som flyttar in inte verkar börja anamma vår nordiska uppfattning om frihet eller jämställdhet.
Till sist har man från varsitt håll nått den punkt där den mänskliga samexistensen blir svår och olöslig.
Tolerans är i många fall inte barnets tolerans; barn ser helt enkelt inte till att en lekkompis är av annan hudfärg.
Vuxen och bildad tolerans innehåller däremot – inte alltid, men förvånansvärt ofta – en väluppfostrad uppfattning om att vår världsbild och vår frihet gör att vi generöst kan ge rum för andra, även om vi i tysthet är övertygade om att vår livsordning är den bästa.
Den toleransen sätts på prov om invandraren inte är en snäll mottagare, utan tvärtom kanske motiverat ifrågasätter vår individualistiska livsstil, vårt förhärligande av ungdom framför åldrande, eller varför vi lever ett liv utan någon som helst religion.
Det finns inga rätta svar här. Kulturkrockar är väl egentligen inte till för att lösas, utan för att levas med. Vi har ofta en pessimistisk och felaktig bild av att människolivet vore statiskt och oföränderligt inför till synes olösliga kulturmöten.
Medan Olli Immonen och en kedja av påhejare målar upp hur vi översvämmas av mörkhyade invandrare, så återvänder många också. De hade inte kommit hit för att stanna, och retoriskt sagt: varför skulle de?
Många finländska invandrare har återvandrat, till Irak, Somalia eller Chile. Om det fanns någonting gott att lära sig av Finland så har de det med sig hem.
Somaliska Fadumo Dayib, troligen 43 – som flykting vet hon inte med säkerhet när hon är född – är i färd med att efter tjugo år i Finland återvända till Somalia. Som dubbelmagister från universiteten i Kuopio och Harvard i USA ställer hon upp i presidentvalet i Somalia 2016.
I en intervju (HS 11.6) säger hon att hon har fått möta mycket rasism i Finland. Men att Finland också har lärt henne vad samhällsfred och frihet är, och vad det är att förlåta.