Sanningens ögonblick för euron
Det rådde en försiktig optimism på fredagen kring möjligheterna att åstadkomma en lösning på den grekiska skuldkrisen.
Men förväntningarna har kommit på skam många gånger.
Insatserna är i alla fall högre än någonsin tidigare. Ett grekiskt utträde ur euron, Grexit, har inte tidigare varit lika uttalat på toppmötesborden.
På lördagen tar euroländernas finansministrar ställning till planen som Grekland lade fram sent på torsdagskvällen. Om de anser att planen är realistisk kan förhandlingar om fortsatt stöd komma i gång.
Om finansministrarna inte enas blir det ett toppmöte på söndagen där först eurozonens regeringschefer och sedan statsministrarna i alla EU-länder tar ställning till läget.
Då gäller det Grexit eller inte. Operationen blir lättare ifall Grekland själv anhåller om utträde. Är det över huvud taget möjligt att tvinga bort ett euroland mot dess vilja?
Greklands plan innehåller element som långivarna vill se.
Grekland ska höja skatterna, reformera pensionssystemet och minska pensionskostnaderna, privatisera egendom, skära i den stora försvarsbudgeten och bekämpa korruptionen.
Mycket av det som premiärminister Alexis Tsipras nu lägger fram är sådant som grekerna sade nej till i folkomröstningen i söndags.
Den politiska logiken verkar svårförståelig, men det är den inte alls.
Den andra delen av stödpaketet riktas mot långivarna.
I folkomröstningen handlade det om en stödrat på drygt 7 miljarder euro. Nu vill Grekland ha ett nytt, treårigt stödpaket värt 53 miljarder euro i utbyte mot reformer som borde ha genomförts under de första sex månaderna av krisen.
Grekiska regeringar har utlovat reformer förr, och Alexis Tsipras har visat att hans regering är mycket flexibel när det gäller överenskommelser. Det som euroländernas ledare måste fråga sig är om Greklands trovärdighet över en natt har ökat i så hög grad att landet kan leva upp till ett mycket långsiktigt och krävande åtagande.
Det beror inte på dålig skattelagstiftning att Grekland är på väg mot, eller redan är, bankrutt. Problemet är att lagarna inte upprätthålls.
Grekland antas gå miste om 10–25 miljarder euro per år i form av obetalda skatter. Det kan sättas i relation till statens intäkter som är ungefär 80 miljarder.
Både kreditgivarna och grekiska skattespecialister är överens om att ifall skatteuppbörden i Grekland hade varit på europeisk medelnivå hade det aldrig blivit någon skuldkris.
Den usla skattemoralen har djupa rötter. Om man inte antar att allt beror på det månghundraåriga ottomanska styret som tog slut 1830 så är en annan vanlig förklaring att medborgarna inte tycker att de får något för sina skatter och därför låter bli att betala dem. Ett sätt är att få halva lönen utan kvitto i kontanter.
Det är möjligt att chanserna till en balanserad lösning har ökat.
Men den stora stötestenen är kravet på ett tredje stödpaket. I går var den allmänna meningen att det i så fall måste godkännas av parlamenten i långivarländerna. Redan det gör utgången osäker.
Skulle Timo Soini som i valkampanjen sade nej till mera stöd till Grekland ändra åsikt? Kan Estland, Lettland och Litauen som har gått igenom sina ekonomiska stålbad godkänna ännu fler miljarder till Grekland?
Wolfgang Münchau i Financial Times skrev i går att Tsipras nu har lyckats med det som han har försökt uppnå under fem månader: kreditgivarna är splittrade. Frankrike stöder en överenskommelse, Tyskland säger fortfarande nej till ett tredje paket.
Sanningens ögonblick för euron inträffar det här veckoslutet, skriver Münchau.
Han brukar veta vad han talar om.