Nejet försvagade Greklands mandat
Det är en sliten kliché att säga att de närmaste dagarna avgör Greklands framtid i eurosamarbetet. Men nu börjar klichén vara sann.
I kväll håller euroländerna ett extrainsatt toppmöte, på begäran av Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president François Hollande. Alternativen kokas ned till två: anser euroländerna att den grekiska folkomröstningen med sitt klara nej till villkoren i stödprogrammet innebär att Grekland vänder euron och EU ryggen, eller ser de fortfarande en utväg som ger Grekland en möjlighet att stanna kvar?
Alternativen är varken lätta eller självklara.
Om Grekland lämnar euron på ett okontrollerat sätt innebär det ett fullskaligt samhällsekonomiskt experiment där riskerna är omöjliga att bedöma. En sak är ändå säker: det humanitära priset blir så högt att resten av unionen inte kan stå bredvid och titta på.
Men eurogruppen, som har det ekonomiska ansvaret, kan inte heller gå med på de eftergifter som grekerna nu anser sig ha rätt att kräva.
Alexis Tsipras och hans Syriza har hela tiden sagt att demokratin måste respekteras. Men grekerna kan inte bestämma att skattebetalarna i de övriga euroländerna ska ta ansvar för Greklands skulder.
Tsipras må tycka att han nu har fått ett starkt mandat för att fortsätta att säga nej i stödförhandlingarna. Men i euforin över nejet tycks den grekiska regeringen inte ha tagit till sig att eventuella nya stödprogram måste godkännas i de andra ländernas parlament.
En nyckelfråga i ett eventuellt, och just nu väldigt avlägset, tredje stödprogram är om en del av Greklands skuldberg på drygt 300 miljarder euro ska avskrivas. Tyskland säger nej, men det finns tecken som tyder på att förbundskansler Angela Merkel ändå kan tänka sig någon form av avskrivning. Men villkoret är att Grekland först genomför reformer som garanterar att nedskrivningen leder till en varaktig förbättring av Greklands finanser.
Men den typen av reformer sade grekerna just nej till.
Inför omröstningen sade Tsipras att han kan åstadkomma ett nytt avtal inom 48 timmar ifall grekerna röstar nej.
Han glömde bara att säga hur.
Reaktionerna bland de övriga euroledarna kan sammanfattas med finansminister Alexander Stubbs konstaterande att det nu är Grekland som måste ta initiativen. Också här har Tsipras gjort en politisk felkalkyl, nejet gör inte att euroländerna automatiskt luckrar upp villkoren.
De övriga ländernas förtroende för Alexis Tsipras är kört i botten. Med tanke på förhandlingarna var det ett steg i rätt riktning att Greklands arrogante finansminister Yanis Varoufakis bestämde sig för att avgå, men Tsipras måste fortfarande övertyga de övriga förhandlingsparterna om att han verkligen säger samma sak i Bryssel som hemma i Aten.
Tsipras hävdar att nejet stärkte Greklands förhandlingsmandat. Men ifall målet är att behålla Grekland i eurozonen har mandatet i själva verket försvagats. Tidspressen ökar, de grekiska bankerna klarar sig inte länge till utan likviditetsstöd från den europeiska centralbanken. Samtidigt blir vardagen allt besvärligare, och konsekvenserna av att penningtrafiken har satts ur spel förvärras hela tiden.
Många euroländer var tydliga med att folkomröstningen handlade om ett ja eller nej till euron, även om man i Grekland inte såg den på det sättet.
Greklands största hopp kan nu vara Angela Merkel, som mer än någon annan har fått symbolisera åtstramningarna. Merkel har legat lågt under veckan före folkomröstningen, men hon sade att hon inte kategoriskt uppfattade den som ett ja eller nej till euron.
Om Merkel vänder tummen ned för fortsatt stöd är loppet kört för Grekland. Men hon vill knappast att hennes avslutande mandatperiod ska präglas av ansträngningar för att förhindra eurozonens och kanske hela EU:s sönderfall.
Alexis Tsipras har visat att han i första hand är en vänsterideologiskt rotfast politiker som inte inser att hans agerande håller på att stöta ut Grekland ur den europiska gemenskapen där landet har en självklar plats.
Han talar gärna om Greklands storslagna förflutna. Men är det Herostratos han har till förebild? Det var han som ville skapa sig en plats i historien genom att bränna upp Artemistemplet i Efesos, och visst fick han ett namn.