Vag linje kan gynna Lars Løkke
Danmark fick inte bara en minoritetsregering utan en miniregering. Den är mer beroende av Folketinget än någonsin.
Visst ansträngde sig Danmarks regeringsbildare Lars Løkke Rasmussen från liberalkonservativa Venstre (V) att få till stånd en regering med Liberalalliansen, De Konservative och Dansk Folkeparti (DF).
När det inte gick vägen bildade han en av de minsta minoritetsregeringar som Danmark har upplevt. Med bara 34 platser av Folketingets totalt 179 och en svidande valförlust i bagaget kunde man tro att det inte är mycket att komma med i längden. Det är möjligt att det är så, regeringsbasen är den minsta sedan 1973.
Däremot har den politiska omgivningen ändrats en hel del. Trots att valvinnaren DF stannade utanför regeringen finns det frågor där Venstre och DF tänker lika. Inte ens när det gäller invandring och integration står partierna särskilt långt från varandra.
När Danmark nu för första gången har tillämpat en lagändring från 2001 och fråntagit en för terrorism dömd person hans danska medborgarskap orsakar det knappast något större bråk.
En lite opreciserad regeringslinje kan ge större möjlighet för V att söka lösningar tillsammans med andra partier utan att åka fast för att ha brutit några vallöften. Lars Løkke har också sagt att det inte nödvändigtvis behöver vara Venstres partilinje som är avgörande i alla frågor.
I våra öron kan det låta märkligt i synnerhet som det är bara V som sitter i regeringen.
Någon annan kan kalla det realpolitik.
I Danmark verkar möjligheterna att bedriva sakfrågor över blockgränserna vara lättare än i Sverige. Finansministern i den förra regeringen, socialdemokraten Bjarne Coryden, har till exempel inte avvisat ett samarbete med den nya borgerliga regeringen.
Tidigare Venstre-ledda regeringar har varit beroende av DF:s stöd i olika frågor. Den nya regeringen sitter praktiskt taget i famnen på DF.
För Sverige är det säkert naturligare att förstå att DF inte togs – eller gick – med i regeringen eftersom Sverigedemokraterna (SD) fortfarande är ute i kylan, trots att partiet ökar sitt stöd bland de svenska väljarna.
I Finland ser det annorlunda ut. Man kan ha vilken åsikt som helst om Sannfinländarna och partiets politiska linje men de flesta tycker säkert att det var på tiden att de nu tvingas axla sin del av regeringsansvaret.
Ur ett nordiskt perspektiv kan man notera att försvarsminister Carl Holst också har ansvaret för det nordiska samarbetet.
EU- och Natolandet Danmark har under de senaste åren visat ett ökat intresse för ett militärt samarbete inom Norden. Det beror säkert på att säkerhetsläget i Östersjön har förändrats och på att också Danmark på diplomatisk nivå har fått känna av det ryska missnöjet.
Ett i nordiska sammanhang aktivare Danmark stärker Norden och Baltikum ytterligare. Om det dessutom skulle leda till ett större intresse i Finland för Danmark överlag, inklusive det danska språket, vore det ännu bättre.
I viss bemärkelse är regeringarna i både Finland och Danmark försökslaboratorium. Finlands trepartiregering har en betryggande majoritet i riksdagen även om inget parti, inklusive valvinnaren och statsministerpartiet Centern, har stöd av något mindre lojalt parti inom regeringen den här gången.
I Danmark blev det valets stora förlorare som ensam fick bilda regering.
I bägge länderna är det ändå de populistiska partierna, Sannfinländarna och DF, som avgör om experimenten lyckas.
Något uppenbarligen också SD:s Jimmie Åkesson har noterat när han i Almedalen talade för en mjukare linje.