Vi har alla ansvar för demokratin
Magna Charta, grundstenen för den västerländska demokratin, fyller 800 år. Idén håller men formerna måste förnyas.
På presidentens Gullrandadiskussioner var ett tema den västerländska demokratins utmaningar. Frågan har många dimensioner. Det sätts ofta likhetstecken mellan allmänna och fria val och demokrati, men det behövs mycket mer än så.
Det krävs en rättsstat, där man kan lita på att alla är lika inför lagen. Också det var en del av Magna Charta. Det radikala var att inte ens kungen stod över lagen, enligt avtalet som omformades och förädlades flera gånger. I början gällde det enbart eliten, inte varje man och ännu mindre varje kvinna.
Också en fungerande och okorrumperad förvaltning är ett viktigt element i en demokratisk stat.
Principerna i Magna Charta och själva dokumentet har varit förebilder för den amerikanska konstitutionen och för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Nelson Mandela hänvisade till Magna Charta i sitt tal mot apartheid på 1960-talet.
Grundidén om alla människors fri- och rättigheter blir inte föråldrad men kräver att man värnar om den och att formerna för demokrati och friheter förändras med och i tiden. Det är också viktigt att inse att det tar lång tid för en genuin demokrati att växa fram. Det räcker inte med att störta diktatorer, det är först då det egentliga arbetet börjar, och det är långt och mödosamt.
Just nu verkar efterfrågan på den västerländska formen av representativ demokrati inte vara lika stor som för en tid sedan. Både i början av 1990-talet, efter Sovjetunionens sönderfall, och för några år sedan i Nordafrika och Mellanöstern verkade en demokratisk utveckling ha goda chanser. Nu ser det annorlunda ut och till och med inom EU-stater ser vi en oroande utveckling som ifrågasätter allas grundläggande och mänskliga rättigheter.
Samtidigt har ett land som Kina, med ett styrelseskick som ligger långt från den västerländska demokratin, kunnat prestera en otrolig ekonomisk tillväxt, som traditionellt har förknippats med stater med en liberal demokrati och marknadsekonomi. Det väcker frågor om de stater som spelar enligt demokratins spelregler befinner sig i en sämre position.
Men också internt, i de nationer som har ett demokratiskt styrelseskick, finns det gott om utmaningar. Partierna engagerar inte folk på samma sätt som förr och förtroendet för politikerna och det politiska systemet har därmed fått sig en törn.
Det demokratiska styrelsesättet förknippas ibland med en stel förvaltning och hela skapelsen ifrågasätts och anklagas för stelhet och oförmåga att fatta beslut.
Under Gullrandadiskussionerna formulerade Matti Apunen, direktör för Näringslivets tankesmedja Eva och stridbar debattör, en intressant tes om vår attityd till det demokratiska samhället. Enligt Apunen är attityden alltför ofta den kritiska konsumentens trots att vi borde förhålla oss som den ansvarsfulla ägaren.
Just så är det. Vi äger demokratin och vi bör också ta ansvar för den. Det är ett ansvar som inte kan utlokaliseras. Samtidigt måste vi lära oss av andras smidighet. Det måste bli beslut och demokratin får inte fungera så att små gruppers intressen kör över det stora, allmänna intresset.
Den stora frågan är hur ägar- och ansvarsattityden kan skapas. Ett svar är att decentralisera ansvaret då det är möjligt, till exempel i det lokala beslutsfattandet. En demokrati som ägs av alla kan uppleva tillfälliga svackor men hittills har den definitivt visat sig vara det "minst dåliga" systemet.