U-sväng av essen
Det är två veckor sedan regeringen formellt utsågs men redan nu har man backat på vissa centrala – och symboliska – punkter.
Backandet gäller nedskärningen i den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen. Ursprungligen skulle arbetslöshetsskyddet ändras redan från nästa år men nu har regeringen beslutat att förändringarna och därmed besparingarna ska träda i kraft först 2017. Det här förklaras med att redan under regeringsförhandlingarna i Smolna var det klart att sparmålet 2016 inte kan uppnås. Det förblir oklart varför man då skrev in det i programmet.
Däremot är det uppenbart varför regeringen så synligt backade. Det handlar om att se till att det blir en förlängning av sysselsättnings- och tillväxtavtalet på arbetsmarknaden, alltså det inkomstpolitiska avtalet. På måndag borde de förhandlingarna vara avslutade och inom facket, särskilt inom FFC, har nervositeten varit stor inför regeringens sparåtgärder. Löntagarna ansåg med visst fog att regeringsprogrammet bröt mot sysselsättningsavtalet där de gick med på väldigt låga löneförhöjningar men i gengäld fick ett lite starkare skydd för arbetslösa.
Regeringen ville alltså inte äventyra förlängningen av löneavtalet. Det är förståeligt. Det som är svårt att förstå är att de tre essen inte förutsåg problemet när regeringsprogrammet skrevs.
Nu har regeringen med statsminister Sipilä i spetsen i stället skapat en situation där man först rätt storvulet går ut med sitt regeringsprogram och sedan backar en dryg vecka senare. I färskt politiskt minne har vi hur regeringen Katainen slog på trumman för sina fantastiska och historiska program som sedan rätt snabbt visade sig innehålla oklarheter eller till och med omöjligheter. Därför finns det en stor känslighet för liknande tendenser nu. I regeringsprogrammet finns åtminstone några punkter, till exempel frågan om att underlätta uppsägningar i lokala avtal, som uppenbarligen är grundlagsvidriga.
Kritiken mot systemet där arbetsmarknadsparterna och regeringen kommer överens om alla frågor som gäller arbetslivet är befogad eftersom det innebär att riksdagen och regeringen har gett ifrån sig en del av sin makt. Den här formen av konsensus har varit framgångsrik medan välfärden byggdes upp i Finland under de senaste trettio–fyrtio åren. Arbetsmarknadsparterna vill givetvis inte ge makten ifrån sig.
Krav på att flytta fram samhällsfördraget har också förts fram, och tidtabellen är onekligen stram också i detta försök nummer två.
I och med att de planerade nedskärningarna drabbar olika befolkningsgrupper så ojämnt gav regeringen alla kritiker, också facket, ett tillhygge. Om Juha Sipilä (C) hade hållit Santeri Alkio i minnet kunde bördorna ha fördelats lite jämnare. Det satte troligen Samlingspartiet stopp för med sitt krav på att inga inkomstskatter ska få höjas.
Det finns alltid intressegrupper som skriker högt inför nedskärningar. Just därför vore det klokt att från början försöka fördela bördorna jämnt. Även om de riktigt rika i Finland är så få att deras bidrag inte kan stabilisera de offentliga finanserna är symboliken i en rättvisare fördelning viktig.
I stället ser det nu ut som om regeringen har gett efter för facket. Dess tuffa linje belönas utan krav på förslag om var och hur nedskärningarna ska göras i stället. Efter bara två veckor på statsministerposten framstår Juha Sipilä som ytterligare en Centerstatsminister som inte kan handskas med arbetsmarknadsparterna. Föregångarna Esko Aho och Matti Vanhanen snubblade på var sin reform.