Kosläpp i kommunerna
Kommunerna suckar över sina mer än 500 lagstadgade uppgifter. Men avreglering av kultur och annan välfärd blir inte enkel.
De större kulturinstitutionerna var inte för sin del så betryckta över det nya regeringsprogrammet.
Inom bildningen gick de stora och kraftigt kritiserade nedskärningarna i stället hårt åt skola och utbildning, så till den grad att det nästan kändes som en populistiskt färgad illvilja mot högre och längre skolgång.
Undervisnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen (Saml) kunde däremot låta betydligt mera optimistisk och lättad kring sin politiska slogan om att man "i svåra tider behöver satsa på kultur".
Ute i kommunerna börjar däremot det stora kosläppet just inom kultur och bildning. Kommunernas över 500 lagstadgade uppgifter inklusive normer och bestämmelser vill regeringen skära ner.
Det leder nu till att hela 14 lagar som styr kommunerna delvis eller helt slopas. Bibliotek, medborgarinstitut, ungdomsarbete, museer, teatrar, orkestrar, konst, idrott eller friluftsliv ska nu i stället beskrivas i kommunallagen eller i en koncisare speciallag.
Många av oss finländare har nickat åt en del strykningar i regeringsprogrammet och tänkt: jovisst.
Jovisst, stryk i tider av dålig ekonomi i rätten till dagis om en förälder av olika skäl är hemma. Stryk räntestödet för den som bygger på sin förmögenhet med att ta lån och köpa hus.
Och jovisst, tycker också många – cancervård, värdig ålderdom och barn ska gå före det som har med kultur och fritid att göra.
Förstås kan en belyst motionsslinga eller en välskött teater få oss att må bättre de också. Men ibland blir också de orsakssambanden konstruerade. Kärnan i välfärden handlar om liv, död och hälsa, och om en jämlik chans till en god framtid för alla.
Sipiläregeringen spelar burdust och machiavelliskt ut grupper i samhället mot varandra. Når inte facket och arbetsgivarna ekonomiskt goda lösningar, detonerar nya sparåtgärder. Eller: Når inte ni i kommunen enighet om biblioteket eller stadsorkestern så är det ert problem.
Det sägs att vi har fått en konservativ regering. Och den politiska oppositionen ska förstås, även om den är liberal, beklaga sig över hur nya makthavare ändrar på gamla system.
Ändå väcks frågan om vem som just nu är konservativ – den politiskt käckt orutinerade samhällsingenjören, eller kulturaktivisten som varje sommar klätt sig i böljande Marimekko och kunnat hålla sitt evenemang med ett självklart samhälleligt projektstöd?
En stat som inte tar till vara kultur på alla nivåer blir på sikt sorglig. Men samtidigt bör det också vara möjligt för den tredje sektorn, entusiaster och utövare att i samarbete med det offentliga och företag hitta nya modeller för att långsiktigt upprätthålla sådan verksamhet som inte hör till välfärdssamhällets absoluta grunduppdrag.
Det vore i själva verket en god stimulans av regeringen att stöda modeller och sponsorarrangemang som tryggar långvariga kulturprojekt för till exempel ett årtionde – också så att parter och kompanjoner i grunden inser varandras intressen, särdrag och bidrag.
En del väljer att betala priset. Den världskända dirigenten Esa-Pekka Salonen, som en gång sjösatte sommar-Avanti i Borgå, har under sin karriär hållit framme sponsorer som elektronikjätten Apple och genom att spela i ett konserthus tillägnat Walt Disney.