Det kan bli en stormig seglats
En militär operation i Nordafrika i EU:s regi blir svår även om FN godkänner den.
Den arabiska våren blev inte vad man hoppats på. En stor del av området är en blandning av diktatur, brottslighet och hänsynslös exploatering av människor som befinner sig i en trängd situation.
Dödsdomen mot Egyptens förre president Mohammed Mursi och hundra andra personer visar hur godtyckligt makten än en gång utnyttjar sitt övertag. Mursi har dömts för att ha varit med om att bryta sig ur fängelset i början av 2011 när gatuprotesterna mot president Hosni Mubarak småningom ledde till Mubaraks fall.
Orsaken till att Mursi satt i fängelse var enligt brittisk The Guardian att han ett par dagar tidigare godtyckligt finkats för att ha deltagit i demonstrationerna mot Mubarak.
Det är inte många som tror att Mursis dödsdom kommer att förverkligas, även om den står fast efter den 2 juni när en högt uppsatt religiös ledare ska ta ställning till den.
Mursis anhängare i exilen har redan svurit att "hela världen" ska få sota för att stillatigande ha följt med Mursis öde.
Mursi valdes nämligen till president av folket, låt vara att han av många betraktades som det bästa alternativet av två dåliga. Mursi hann vara president från juni 2012 till juli 2013 när han avsattes av militären och fältmarskalken Abdul al-Sisi – som lät sig själv väljas till president 2014.
EU och USA har fördömt domen, bland annat med hänvisning till att rättegången inte var rättvis.
Så vad har en dödsdömd före detta egyptisk president att göra med de tusentals flyktingar från Afrika och Mellanöstern som till varje pris försöker ta sig över Medelhavet?
Båda är offer för demokratiseringsförsök som runnit ut i sanden. Ironiskt nog har den centrerade makten i Egypten åtminstone skenbart bättre kontroll över vad som sker längs vägar och i hamnar än till exempel Libyen har.
Det är främst Libyens kust som EU skulle vilja upprätta någon form av kontroll över, med FN:s mandat. I planen ingår att konfiskera människosmugglarnas fartyg och förstöra dem, innan de når EU-området.
Hur detta ska gå till är osäkert, inte minst för att EU:s och Rysslands relationer är sämre än på länge. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov har och ska visserligen förhandla med både EU:s höga utrikespolitiska representant Federica Mogherini och med andra utrikesministrar i Bryssel.
Men oberoende av hur utgången blir står EU inför en svår och tidskrävande operation. De som sysslar med organiserad människosmuggling har en noga planerad strategi för att trygga sin verksamhet. De inte bara överger de fullastade farkosterna i god tid ute till havs, de ska också ha stark kontroll över lokala fiskare, antagligen genom att ibland muta dem, ibland hota dem, för att undanröja hinder i verksamheten.
EU gör rätt i att satsa också på annat. Det finns planer att bygga skydd för den utsatta befolkningen i Niger för att på det sättet hindra dem från att ta sig vidare. Förslag om att upprätta tillfälliga konsulat där man kan ansöka om visum finns också. Men också visum kostar. Enligt Der Spiegel tar vissa EU-länder ordentligt betalt, mellan 60 000 och 300 000 euro. Undra på att dessa EU-länder helst låter allt stå som det gör.
Våld, förföljelse och fattigdom driver människor på flykten. Just nu handlar det om Nordafrika, Afrikas horn och Mellanöstern samt flyktingvågen från Burma. Därför måste EU ha en strategi för att ta emot människor i nöd, inte bara för att hålla dem borta.