Byråerna som agerar i stumheten
På begravningsbyrån är man som kund sällan särskilt krävande eller kreativ.
Ett av församlingsbladen berättade om en ung präst som under en arbetsdag i Helsingfors jordfäste sju döda i rad utan att någon enda anhörig var närvarande vid en enda av kistorna. En av kistorna hade varit ett barns. Så i tankar över detta var pastorn att han på vägen hem, ofarligt men dock, på en rak väg körde mot en lyktstolpe.
Det finns ett vakuum kring döden. Av alla stora familjebegivenheter omges den allra mest av standardlösningar, nycklarna i handen, "gör som man brukar", allt på samma faktura.
I det landskapet agerar begravningsbyråerna, ofta empatiskt, värdigt och professionellt. Men i anonymiserade storstäder och kommunala upphandlingar flyttar de ibland fram sina pjäser så långt det går – gör billigt, slarvigt och kasserar, för att ingen är där och bryr sig.
Därefter börjar frågetecknen gro, som kring en östnyländsk begravningsbyrå nyligen (ÖN 29.4).
Thanatologen, dödsforskaren Gustaf Molander har talat om att döden när den blir god, trots allt avsked och all saknad, också kan vara en fest kring det liv som blev färdigt.
Man hör ibland om minnesstunder där det har skrattats gott – och ibland om andra där ceremonier och tal har gått så fel att allting blev än mera upprivande. Också en begravning kan göras bra, eller mindre bra.
Tusenlappsfakturorna från begravningsbyråerna behöver en liten och sund marknadspress. Men också vi behöver en mindre stum kultur kring åldrandet och det som det leder till, nämligen vilan och döden.
Vid våra bröllop ska det numera vara coachar, festfixare, bestmän och brudfrämmor. Ändå behövs dessa väninnor och bästisar från barndomen betydligt mer när vi står tappade på jorden av sorg. Här saknar vi numera sedvänjor, som komplement till upphandlingen hos byrån med de ljusgrå gardinerna.