SFP glider in igen?
Det är trettiosex år sedan SFP senast var ett oppositionsparti. Regeringsutsikterna är inte dåliga nu heller.
Det skämtas mycket om SFP som det ständiga regeringspartiet, som alltid finns kvar fast andra partier byts ut. Det stämmer att SFP prioriterar en plats i regeringen framom oppositionen. Det finns goda skäl till den linjen – det är ett faktum att det går att påverka betydligt bättre inom regeringen än i opposition, särskilt för ett litet parti. Ändå finns också nackdelar med ett ständigt regeringsansvar.
Svenska folkpartiet gjorde ett bra riksdagsval. Som det enda av de fyra partier som satt kvar i regeringen Stubb till det bittra slutet förbättrade SFP sitt valresultat och fick mer röster än i det förra riksdagsvalet. Antalet mandat ökade ändå inte.
Ett bra valresultat garanterar ändå inte en plats i regeringen. SFP:s chanser bedöms i alla fall vara rätt goda.
Centerns ordförande Juha Sipilä betonar att förtroendet mellan regeringspartierna och deras ledare är allra viktigast, först efter det kommer programfrågorna och sist valframgången.
Centern och SFP har suttit i många regeringar tillsammans och de är båda medlemmar av samma grupp i Europaparlamentet, Alde. Inom SFP-ledningen säger man till och med att Centern och SFP är döpta i samma dopvatten, i och med att partiernas ungdomsförbund samarbetar mycket, särskilt i nordiska frågor. Det är ingen hemlighet att kontakten mellan de mer liberala krafterna inom Centern och SFP-politikerna är täta och nära. Förtroendet mellan SFP och Centern är alltså rätt grundmurat. Det blir inte mindre av att SFP är känt för att vara ett lojalt regeringsparti, som håller sig väl med statsministern och vars riksdagsgrupp är att lita på.
Så fungerade SFP också under den senaste regeringsperioden med Samlingspartiet. Då det gäller den ekonomiska politiken och skattepolitiken har partierna mycket gemensamt. Nu betonar SFP de frågor man delar med Centern, till exempel energipolitik, sysselsättning och företagsamhet.
Om det blir en regering med tre stora partier klarar den sig i alla fall rent matematiskt sett utan SFP. Däremot kan politiska orsaker tala för att SFP behövs för balansens skull.
Utifrån olika offentliga uttalanden verkar Centern nämligen ha kommit till att Sannfinländarna ska vara med i regeringen – förutsatt att de inte spelar ut sig själva. De två partierna tillsammans med antingen Samlingspartiet eller SDP har en betryggande majoritet i riksdagen.
I många substansfrågor har de övriga stora partierna ändå svårt att samarbeta med Sannfinländarna. Trots att den hårda linjen i EU-politiken har mjukats upp behöver Sannfinländarna något att visa upp för de egna. I fråga om invandringspolitiken strider Sannfinländarnas linje mot grundlagen och grundfördraget om de mänskliga rättigheterna, vilket de andra partierna inte kan gå med på.
Med tanke på svenskans ställning och tvåspråkighetens framtid i Finland är Sannfinländarna det mest negativt inställda partiet. Många inom SFP tänker i alla fall att SFP just därför verkligen behövs i en regering där också Sannfinländarna är med.
Men räcker SFP:s tyngd till för att fungera som motvikt till Sannfinländarna? Risken är att partiet är tvunget att kompromissa för mycket.
Nackdelen med det ständiga regeringsansvaret är just ständiga kompromisser. Även om SFP-fältet är lojalt och sväljer väldigt mycket blir det i längden tungt med dessa "de bästa kompromisserna". De gröper ur partiets själ.
Det är ändå knappast ett argument som uppväger de fördelar SFP-ledningen ser med att än en gång sitta med vid regeringsbordet.