EU:s beslutsförmåga testas
Det behövs mer än skrotade båtar för att stoppa människosmugglarna.
Katastrofen i söndags som krävde mellan 700 och 800 människors liv lyfte upp båtflyktingarnas situation och Medelhavet på EU:s agenda igen.
I dag görs ytterligare ett försök när Europeiska rådets statschefer möts i Bryssel. Från Finland deltar statsminister Alexander Stubb (Saml) som i ett uttalande efter katastrofen sade att situationen är dramatisk och att EU måste ta itu med utmaningarna.
Tio förslag ska diskuteras. Bland annat ska man stärka övervakningen och med Atalanta-operationen i Somalia som förebild beslagta och förstöra människosmugglarnas fartyg.
Enkla lösningar finns inte. Efter den förra stora enskilda fartygsförlisningen 2013 som krävde 330 människors liv etablerade Italien operationen Mare Nostrum för att undsätta människor som försöker ta sig till Europa.
Mare Nostrum har dock avslutats och det finns förslag om att upprätta någonting liknande. Vissa länder, bland annat Storbritannien, har uttryckt tvivel om den lösningen. Storbritannien hävdar att vetskapen om räddning leder till att ännu fler försöker ta sig in i Europa.
Det ligger en poäng i britternas argument om man bara riktar in sig på hjälpfunktionen till havs. Därför föreslås också att EU stärker samarbetet med Libyens grannländer och Nigeria, att ett team från EU:s byrå för asylfrågor EASO behandlar asylansökningar i Italien och Grekland gemensamt.
En plan för att snabbt återbörda illegala immigranter finns med på listan, likaså en mekanism för att i brådskande fall bedöma alternativa lösningar. Ett pilotprojekt för att omplacera personer som behöver skydd föreslås också.
Ett tidigare förslag var att etablera någon form av diplomatiska kontor så att människor i till exempel Syrien, Somalia, Nigeria och Mali kan ansöka om visum.
Sådana tankar föds vid ett skrivbord. I praktiken fungerar det inte så när det pågår ett inbördeskrig eller oroligheter i ett land. I den form förslaget finns kvar på listan är det en vagare formulering.
En annan knepig fråga är hur ansvaret ska fördelas inom EU. Italien, Malta och Grekland har axlat det största ansvaret hittills. Men tidigare kolonialländer i Europa – Storbritannien och Frankrike, till exempel – menar att de redan gjort sitt i och med att de har tagit hand om personer från sina tidigare kolonier. Det är ändå Sverige och Tyskland som har tagit emot det största antalet flyktingar.
I flera länder i Europa, också i Finland, har klimatet hårdnat betydligt. Flyktingar förses med prislappar på vad de "kostar" samhället och jämförs med arbetsrelaterade utbildade invandrare från länder som Tyskland.
Det är en vämjelig förändring bort från försvaret av de mänskliga rättigheterna mot en självisk behovsupplevelse. Människor som flyr undan krig och förföljelse ska få kosta. De är inte predestinerade till att för eviga tider tära på samhällets skattemedel mer än andra. Det finns flera exempel, också i Finland, på att flyktingar blir skattebetalare.
Räddningsoperationer till havs och välbevakade gränser är ändå inte nog. Den som är i en desperat situation ger inte upp försöken.
Det enda hållbara sättet att få bukt med människosmugglingen är att EU aktivare än förr inom FN driver på politiska lösningar för att få ett slut på dödandet och striderna i länder som Syrien, Afghanistan, Irak och Mali.
För att stoppa tillströmningen av folk från Afrika och Mellanöstern till Europa behövs ett målmedvetet arbete på bred front.