Mysigt men flummigt om svenskan
Folktingets debatt om svenskan i Finland präglades av välvillighet och få konkreta svar.
En fråga fick ändå konkreta svar. Av sju närvarande riksdagspartier tycker alla utom Sannfinländarna att frågan om den obligatoriska skolsvenskan är slutbehandlad i och med att riksdagen för en månad sedan röstade ned medborgarinitiativet. Bara Sannfinländaren Markku Saarikangas ansåg att frågan inte är begravd.
Många var positiva till en ordentligt tidigarelagd språkundervisning.
Vänsterförbundet saknades i debatten på grund av att partiet varken reagerat på inbjudan eller påminnelser. Carl Haglund (SFP) var den enda partiledaren som deltog.
Många partier hade ändå framträdande representanter, som SDP:s partisekreterare Reijo Paananen, Centerns Olli Rehn, De grönas Pekka Haavisto, Samlingspartiets Juhana Vartiainen och KD:s vice ordförande Laura Peuhkuri.
Inför det förra riksdagsvalet lobbade Folktinget framgångsrikt för en nationalspråksstrategi. Det förberedande arbetet samlades i Ahtisaarirapporten. Nationalspråksstrategin skrevs in i regeringen Katainens program och blev klar i december 2012. Det är ett unikt dokument för att stärka nationalspråken i Finland, både i förvaltningen och på en vardagsnivå.
Frågan om fortsättningen för den första nationalspråksstrategin fick dessvärre inga konkreta utan ganska flummiga svar. Strategin binder inte den nya regeringen.
Stämningen under debatten var välvillig, till och med familjär. Juhana Vartiainen är värd en eloge för sitt försök att få i gång en diskussion om att det trots allt finns konkreta problem som borde åtgärdas, till exempel att finska elevers motivation att lära sig svenska ofta är dålig.
Det blev alltså oklart om något parti – utom SFP – tänker driva på en fortsättning för nationalspråksstrategin. Frågan är relevant eftersom nationalspråksstrategin, och andra frågor som gäller svenskan och tvåspråkigheten, aktivt måste drivas inom regeringen. Det räcker inte med välvilja.