Och så var det fler än två
När knappt 100 dagar återstår till parlamentsvalet i Storbritannien verkar utgången mer oviss än på länge.
Traditionellt har makten i Storbritannien växlat mellan Tories och Labour och ofta så att de haft makten turvis. Visst har det funnits utmanare. En av dem Liberaldemokraterna med Nick Clegg i spetsen lyckades få 23 procents väljarstöd i valet 2010 och räknade med att partiet skulle klara av att profilera sig trots att det gick med på att samregera med David Camerons Tories.
Men kort efter regeringsbildningen krympte stödet. Liberaldemokraterna hade fått många röster av dem som är trötta på tvåpartisystemet och ville ha fler alternativ. Många av dem kände sig svikna och sade sig stödja De gröna eller nationalistpartiet Ukip i stället. Vid det här laget kan Liberaldemokraterna räkna med att få högst 8–9 procent av rösterna i valet den 7 maj.
Att David Cameron länge har fört en kamp på flera fronter är inte någon nyhet. Cameron ville sätta stopp för läckaget till Ukip bland de EU-kritiska partianhängarna genom att lova en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet ifall Tories får fortsatt förtroende.
Det visade sig vara en plan som slagit slint. Ukip har fortsatt att öka sitt stöd och även om inte ens Ukip-ledaren Nigel Farage räknar med att partiet ska få så många fler platser i parlamentet utgör Ukip ett hot mot främst Tories men också mot Laboursförhoppningar om väljarnas stöd.
Tony Blair lyckades 1997 vinna över en del av Tories anhängare till Labour genom att lansera "new Labour", det nya Labour, som friskt lånade en del av de frågor som traditionellt drivits av Tories.
Det var under Blairs tid som premiärminister som en lösning på konflikten i Nordirland kunde nås förhandlingsvägen, utan att de sex grevskapen på den norra delen av ön bröts ut ur det brittiska samväldet.
Jämför detta med hur Cameron – med hjälp av Clegg och Labours Ed Miliband – bara med nöd och näppe lyckades hålla skottarna kvar inom Storbritanniens gränser i höstas.
Om Skottlands folkomröstning om självständighet var en prestigefråga för Cameron och Tories så kan skottarna sätta käppar i hjulen för Miliband. För det skotska nationalistiska partiet SNP har nederlaget i höstas närmast verkat som en vitaminspruta. Partiet har ökat i antalet medlemmar och siktar på att ta hem en ordentlig seger i maj för att säkra sitt inflytande i Westminster.
Labour har haft ett mycket starkare stöd i Skottland än Tories. Men en månad efter att skottarna sagt nej till full självständighet var stödet för SNP 52 procent mot 23 procent för Labour.
Om det skulle bli aktuellt med en minoritetsregering med Labour har SNP sagt att partiet kunde stödja den – i utbyte mot att mera makt överförs till det skotska parlamentet Holyrood. Inte ett särskilt attraktivt alternativ ur Labours synvinkel.
När David Cameron talar om större osäkerhet i Europa och betydelsen av att trygga ekonomin på hemmaplan efter valet i Grekland är det en del av hans valkampanj för att betona enheten i det brittiska samväldet.
Den brittiska ekonomin är nämligen i hyfsat skick och Storbritannien är inte medlem av eurofamiljen.
Förändringen på partifältet har varit stor. I början av 1950-talet röstade 97 procent av britterna på antingen Tories eller Labour. I dag kämpar de för att tillsammans få ihop 65 procent, enligt The Financial Times (27.1).
Därmed är en regeringskoalition det mest sannolika alternativet.