Inte utan min mormor
Kajsa Andersdotter, som var född 1789, blev alldeles förfärligt gammal. I en tid då människor normalt dog innan de hade fyllt fyrtio, blev hon åttiotre.
På Jussila, där hon bodde, i den bortersta byn mot skogslanden upp mot Tavastland, överlevde hon både sin svärson och de flesta av barnbarnen som gick bort, ett efter ett, i ett ärftligt handikapp
Kajsa var läskunnig och hade fått Finska bibelsällskapets silverne pris i skriftläsning och troligen var hon den som övertalade husfolket att låta det enda friska barnet i gården gå i skola i Borgå.
Det var min farfars far. Vid inskrivningen i Borgå elementarskola 1858, där domkapitlet nu står, fick han ett efternamn, vilket han dittills hade saknat. Varför det blev just Andelin är oklart.
Då nu Borgåbladet kommer ut sin sista vecka, minns jag att hans lärare i historia och geografi, Gabriel Lagus också var Borgåbladets första chefredaktör.
Barn som har haft en mormor som har levat länge nog för att finnas där för barnet, har undersökningar i åratal visat, har också i genomsnitt klarat sig bättre i livet.
I våra dagar är styvfamiljer och bonussläktingar allt vanligare. Då, och också i fall barnets föräldrar skiljer sig, förblir mormor ofta den viktigaste personen utanför närfamiljen.
Mor- och farföräldrar gör fortfarande en stor insats för sina barnbarn. När allt numera både kan och ska räknas i pengar, hävdar Helsingin Sanomat (4.1) att de här seniorernas insats är värd 540 miljoner euro.
Och då är det inte egentligen pengar och presenter dagens småbarnsföräldrar önskar av sina barns mor- och farföräldrar. Utan tid.
På en kort tid har mor- och farföräldrarnas roll i familjeeposet också förändrats.
De seniorer som var födda på 30-talet växte ofta upp under krigets och efterkrigstidens extrema knapphet och var ofta beredda att rent ekonomiskt var med och häva sina barn till en god levnadsstandard. Inte sällan fick det ledsamma och orättvisa konsekvenser, när mormor uppoffrade sig utan att alltid själv ha en god hälsa eller stark ekonomi.
De som går i pension nu är födda på 50-talet och lämnar arbetslivet med både en trygg och stabil hälsa, med en relativt god ekonomi och en stor aptit på hobbyer, upplevelser och resor.
Ändå deltar fyra av fem fortfarande i att sköta om sina barnbarn.
Det är möjligt att många av dagens mor- och farföräldrar levde sina egna yrkesliv när det var modernt och självklart att lämna barnen på dagis, och att det finns någonting att ta igen av den tiden nu. I synnerhet många män missade kanske det att också pappor kan ha tid för små armar omkring sin hals.
Det fanns tider när svärmor helst skulle ersättas med samhällets omsorgsfunktioner. Nu börjar det finnas rum för att ta några steg tillbaka ifråga om det.
Det kommersiella kommer förstås också att snabbt göra idyller, klichéer och ideal av hur man är mormor eller farfar. Glöm det.
Du kan vara en bra farfar också utan välvårdad mustasch eller utan ständigt nya lekuppslag. Du kan vara en bra mormor utan att behöva ha städat som i en inredningstidning och också utan att det doftar nybakt bulle i hela huset.