Ett snäpp allvarligare
Självständighetsdagen hade redan börjat få ett tryck på sig att bli lite mindre allvarlig. Nu inför 97-årsdagen har det vänt.
Finland hade infört halloween som ett extra internationellt och kommersiellt jippo och många hade redan börjat vänja sig vid att muttra om hur Finlands sätt att fira sin självständighet hör till de tråkigaste i världen.
Från den traditionella slottsbalen hade fokus flyttats över till efterfesten på en restaurang i Helsingfors, till vilken många av kändisarna börjat dra sig så fort de hade spelat sin roll framför tv-kamerorna och flödesljusen på slottet hade slocknat.
Där stjälpte hypnotisören Noora Karma från Borgå 2012 omkull Ilkka Kanerva med frack och medaljer och allt; generad var han efteråt, sedermera dessutom arg.
Finlands nittioåttonde självständighetsdag firar vi nu i ett kärvare internationellt läge än på länge. Det känns att det också finns skäl att aningen återgå till det vinterblåa allvaret kring den 6 december.
Under året har vi sett vår östra stormakt tyst, slugt, modernt och smidigt införliva Krimhalvön. Efter folkresningen på det lokala maidan i Kiev, som störtade en president, har väst kring EU och Nato flyttat sina sprejmarkeringar i historien 1 500 kilometer österut
Den halvö som Ryssland av säkerhetspolitiska skäl ansåg sig behöva var 26 000 kvadratkilometer stor. Ville man rita in ett motsvarande område i Finland så skulle det södra fållen av Finland från Parikkala till Hangö udd.
Vi har sett utbombade hus och hem i östra Ukraina på tv och det börjar, också för andra än dem som är traditionalister, ha ett visst värde att fira att vi i Finland inte har det så.
Vi ställer levande ljus i fönstret, systematiskt har vi gjort så sedan 1927. Det påminner oss om att vi har det pålitligt varmt hemma, någonting att äta, elströmmen tillkopplad och hela fönsterglas framför ljuslågorna vi låter fladdra där mellan sex och åtta.
Politiskt ser det också ut som om vi skulle lägga ut mera traditionella ankaren. Även om vi är ett modernt, västorienterat land så visar det sig att vi också vänder oss inåt till oss själva.
I det yttre läget har det centerparti som i knepiga årtionden stod som det enda tänkbara blivit populärt igen. Kyösti Kallios, Urho Kekkonens, Ahti Karjalainens och Paavo Väyrynens parti är för många sinnebilden för vem som ska hantera den delikata utrikespolitiken.
En röst på Juha Sipiläs parti innebär ett käpps avstånd till ett Natomedlemskap och en större förankring till det territorium som efter ett bra centerval färgar sig grönt på nyhetskartorna.
Vi måste ändå utvärdera om vårt djupt rotade motstånd mot Nato är en tanklös utantilläxa vi repeterar eller om vi faktiskt till alla delar kan konsekvenserna av vad en alliansfrihet innebär.
Ett större allvar kring självständighetsdagen skulle också påminna om avgrundsdjupet i krig och väpnade konflikter. Känslan för det har under ett antal generationer bleknat.
Det är inget videospel. Det fanns inga "nya världar", "bonusliv" och omstarter för dem som en gång dog unga vid fronten, eller blev märkta i själen av kriget för alltid. Utan någonting tog slut en gång för alla.
Och därför är vi här.