Sjunga högt och lågt
A cappellagruppen Fork, med bland annat östnyländska Mia Hafrén i ensemblen, drog till med vassaste pennan.
I en språkligt elegant insändare (Hbl 27.11) gav Fork svar på tal till dem som har kritiserat gruppens tioårsjubileumsshow X.
Debatten har utöver det också börjat handla om den allmänna trenden att musikteater, musikal och show kommer in i teatersalonger, där vi förr vande oss vid "rent" drama och talade pjäser.
En recensent (Hbl 17.11) spekulerade rentav i huruvida Forks stil hade gjort rättvisa åt ett av finkulturens vigda rum, Alexandersteatern; lite med samma förnärmade patos som andra undrar om man får dansa lättklädd i en kyrka.
Les Misérables, Spelman på taket, Evita, Miss Saigon, Kristina från Duvemåla och nu Mamma Mia är den nya publikgenre som har tryggat mycket av våra klassiska teatrars ekonomi och publikströmmar – även om Kristina blev dyr för Svenska Teatern.
Nu har kritiken också gått mot Mamma Mia, blankslipat proffsigt gjort, säger man, men en banal berättelse, kokad på en remix av kända Abbalåtar.
Så har också Fork kritiserats för att det inte längre känns att man går på konsert utan "som cirkus", som Hbl:s Mats Liljeroos fick till det.
Fork har som skickliga sångare (och en ljudtekniker) tagit det svåra a cappella-hantverket till det yttersta. Ändå har man lyckats göra grejen att som sångare, enbart med sin röst, sin mikrofon och ett mixerbord, låta som ett instrumentalt band.
Men samtidigt är det en relevant fråga vad som är det unika skapandet, innehållet och tanken i det hela? Förutom den glädje som gamla coversound och låtslingor förstås väcker då.
I Helsingfors är det lätt att föra en diskussion om vad som är högt och lågt, bra, dåligt, dyrt eller förmånligt.
Här ute i regionen är en teaterresa en teaterresa. Själva frågan om huruvida en föreställning på en stor scen i Helsingfors var underhållande, tankeväckande eller rentav renande för själen, drunknar ibland i själva sensationen att få se professionellt scenarbete på en nivå som vi inte når upp till själva.
För alla dem som börjar med kultur, teater eller musik som nybörjare och amatörer är den här diskussionen om ytligt kontra fint inte så bra. När gör man i så fall tillräckligt fint själv?
Det finns de som för första gången tar sitt mod, sin mikrofon eller sin gitarr och går ut på en skolscen av typ Ströhö i toner och övervinner sig själva. Varför ska de behöva möta en diskussion om att en modern danslåt är ytlig, medan en 200 år gammal danslåt av Mozart är fin?
Fork hade ett tidstypiskt argument för sin musik i sin insändare. Det var att gruppen minsann har försörjt sig och sina familjer på den. Det är i och för sig inget argument för att musiken är bra. Många har försörjt sig på betydligt skummare saker. Och shower.
Men det ligger en poäng i resonemanget om att försörja sig på musik. Det är nämligen imponerande hur mycket levande musik det finns kring våra seriösa scener i dag.
Genom det kan unga, skickliga musiker ha en frilansutkomst i olika genrer av musik och därmed kanske också finansiera vad de själva konstnärligt vill göra. Det är bra för helheten.