Princip till salu
I Österbotten har kommunerna Närpes, Larsmo och Korsnäs – fastlandets sista enspråkigt svenska – beslutat att bli tvåspråkiga.
De här kustkommunerna, med sammanlagt invånarantal ungefär som i det fusionerade Lovisa, gör det frivilligt. Ingen av dem har lagens åtta procent finskspråkiga som gör att en kommun i Finland måste vara tvåspråkig.
Som tack för det kan de här österbottniska kommunerna tillsvidare dryga ut sin ekonomi med statsstöd. Korsnäs beräknas få en halv miljon euro; Närpes omkring två miljoner. Pengen beräknas på en summa om 269 euro per invånare och när man har betjänat finnarna på orten, sägs det bli pengar över.
Därefter finns det inga enspråkigt svenska kommuner på det finländska fastlandet längre, vilket är historiskt.
När den centerdominerade regeringen 2010 ville flytta regionförvaltningen för en del svenskösterbottningar till finska Uleåborg i stället för till tvåspråkiga Vasa var det ett stort hallå. Med tanke på det gick den här desto större vändningen i språklandskapet fyra år senare desto smidigare.
Tänk, vad lite pengar som smörjmedel kan göra! Nu genomförde man en reform som bland annat motsvarar den radikale sannfinländaren Jussi Halla-ahos språkscenario: att Finland endast ska ha finsk- och tvåspråkiga kommuner.
För de finskspråkiga i kommunerna torde det i praktiken inte innebära någon stor förändring. De kan oftast vardagssvenska och säger sig i undersökningar få helt bra service på finska när de behöver det. De enda minusen för knagglig finska får en del dagispersonal och ibland åldringsvården.
Och omvänt på svenska: I samma Herberts-undersökning från 2012 får den statliga NTM-centralen sämst betyg av alla serviceinrättningar för sin svenska. Att svenskösterbottningarna efter den så kallade Karlebyaffären 2010 hänvisas till Vasa och inte till Uleåborg hjälpte alltså inte.
Det är bra att den aktiva tvåspråkigheten i kommunförvaltningarna byggs ut, eftersom det motsvarar hur verkligheten ser ut.
I Västnyland har Lojo länge varit frivilligt tvåspråkigt och fått en årlig bonus av staten för det. Ett annat grepp är att Raseborg nyligen beslöt att alla ettor framöver lär sig både finska och svenska i skolan redan från första klass.
Även om det finns pedagogiska frågetecken kring Raseborgslösningen (Bbl 30.9) så har man sagt ja; vi vill att Finland ska vara tvåspråkigt!
Däremot är det tveksamt om vi ska vara tvåspråkiga för pengar. Vi trixar då med någonting så grundlagsfäst som våra två nationalspråk i förvaltningen – bara för att en kommun i ekonomiskt kärva tider behöver någon extra hink att ställa under penningsmattret i stuprännorna.
SFP-minister Anna-Maja Henriksson kan ju ha fått hem några språkliga brotrummepengar till sin valkrets så här inför riksdagsvalet med detta. Men i det långa loppet får det inte gå så att svenskan och tvåspråkigheten som är en uttalad nationell rättighet görs om till något slags projekt för morotspengar.
Den tvåspråkigheten, och mer, kan en framtida, mera finsknationalistisk regering i så fall stryka ur rullorna lika lätt som man raderar ett budgetanslag.