Lämna sår och ärr
Efteråt sade amerikanen sig ha trivts allra bäst i Borgby i Sibbo. Det var inte bara för att människorna där var sådana som människorna är i Borgby, utan också för att deras rullande r-ljud lät som hemma i Texas.
Det är sant. Fonetiskt har Borgby också mycket riktigt förmodligen hela den östnyländska kustens mest rullande r.
Borgåbladet kommer nu ut sina sista månader som en finlandssvensk pressröst för enbart Borgå med omnejd. Då vill vi gärna för historieskrivningens skull, och till det övriga Svenskfinland, meddela en sak.
Det är att man inte i själva Borgå stad och centrum rullar på r-en.
Och att man, bästa Svenskfinland, inte i Borgå säger Borgåbisi så där som ni alltid hälsar oss Borgåbor i vestibulen på allfinlandssvenska stormöten, med tungans vardera reling mot kindtänderna. Rullande r är mera typiska för Sibbo och för skärgården utanför Borgå.
Jag försvarar inte stadsborna i Borgå för att andra r på något vis skulle vara finare. I själva verket har innerstadsborna i Borgå ett spetsigare r-ljud långt framme i munnen och en släpigare tonmelodi, som många rentav beskriver som ful.
Under gångna årtionden har det minsann i bygdens folkskolor och familjer jobbats med att få bort de som man tyckte lantliga, landåga r-en för den som ville ta sig vidare i livet.
Men varför det, egentligen?
Vi borde ge dialekterna mera plats. Vi borde ha mera av olika regioners ljudvärld och språkmelodi i det offentliga rummet.
Vi borde ge rum för att det ska höras var människor har sitt ursprung och sina rötter. Även efter all språkvård och alla talövningar som radio- och tv-folk eller skådespelare genom åren har fått, ska det fortfarande som ett slags sista rest få höras att den som säger Helsingfosch – är västnylänning.
Det utesluter inte att kvinna och man samtidigt vårdar både sin grammatik, sitt ordförråd och sitt uttal. I synnerhet vi som jobbar inom medierna ska göra det. För att kunna ta ut svängarna behöver man också kunna reglerna för ett begripligt standardspråk.
I Sverige har man länge, ungefär i samma takt som ministrar eller nyhetsuppläsare i tv med annan hudfärg än den nordiska har dykt upp i rutan, också bejakat dialekterna i det svenska riket.
För oss som lyssnar på Sverige utifrån har den friare inställningen till rikssvenska dialekter gett oss i Finland en mera behaglig och mångsidig bild av landet.
Genom det talade offentliga språket har Sverige blivit ett land med olika regioner; genom norrländskans lite finskaktiga accent, Maud Olofssons tjocka center-l, göteborgarnas spetsiga r, skåningarnas diftonger och halvdanska skorr.
Det dröjer däremot nästan en generation innan människan vänjer sig vid att den som talar dialekt eller har en annan fonetik inte gör det för att vara rolig. I Norge är ett skorrande r ett tecken på att man hör till en modern ungdomsgeneration.
Språkriktighet är många gånger också en hackordning; vi observerar noggrant rentav hur bokstäverna far runt i munnen på vår nästa vid middagen. Det ska vi veta.
Och också att det hos många har lämnat både sår och, om man säger det så, ärr.
– – –