Åtta gånger fler ansikten
Den 211:e försvarskursen i ordningen öppnades för några dagar sedan. Män och kvinnor på centrala poster och i ansvarställning i Finland får öva sig i att hantera kriser och krigstillstånd.
För ovanlighetens skull hålls försvarskursen några steg närmare ett akut och skarpt läge än under många, många andra försvarskurser genom åren.
President Sauli Niinistö fick säkert kursdeltagarna att hålla andan under några hjärtslag genom att rätt så öppet säga att det kalla kriget mellan öst och väst är tillbaka.
Dessutom förvirrade presidenten också genom sitt kosackcitat som inte ens litteraturvetare efteråt kunde placera, någonting om att en kosack plockar med sig allt som ligger löst.
Nå, citatet skulle såvitt bedömare förstår egentligen tolkas så att det är bra att se om sitt hus – inte nödvändigtvis så att man ska vara rädd för att den ryske kosacken kommer och snor med sig allt som går att lägga vantarna på.
Den klurige Niinistö, som numera har mera tid och fler skräddarsydda kostymer än förut, kan förstås ha avsett bådadera – att just nu tänka sig noga för vad som är nationens intresse och hur man slår vakt om det.
I riktning mot andra horisonter påminner Kenneth Myntti i Österbottens Tidning om andra saker: Om att Finland under de senaste två decenniernas EU-iver har spelat sig i en besvärlig knipa när det gäller att slå vakt om Finlands intressen gentemot kontinenten.
Euron är en stark valuta, skriver han, och den enda som i grunden drar nytta av det är euroområdets starkaste land, Tyskland.
Det är ett europeiskt scenario som har upprepat sig i historien flera gånger förut – Finlands relation till den starkaste makten på kontinenten och Finlands relation till det jätterike som börjar vid gränsbommar drygt 100 kilometer öster om oss här i Östnyland.
Finland delar numera belägenhet med Sverige, precis som vi ett glestbefolkat land i norra Europa.
Det talas också allt oftare om ett intensivare försvarssamarbete mellan Finland och Sverige, "kanske", skriver en rikssvensk försvarsforskare, "utifrån insikten att smäller det för en så smäller det för den andra".
Särskilt bland oss svensktalande finländare, men också bland vårt folk i stort, känns det hemvant med en nordisk förankring och ett säkerhetssamarbete med Sverige. Trupper med blåvita och blågula kardborreflaggor på uniformsärmen, sida vid sida, har vi redan sett i FN-sammanhang.
Men när Kenneth Myntti efteråt kritiserar den ljusblå tron på EU och euron 2002, så är det också bra att ha en viss klokhet med i vagnen för ett militärt samarbete med Sverige nu.
Nu säger man naturligtvis att det är små steg som gäller; att de första gemensamt ledda styrkorna seglar på haven först 2023 – om nio år!
Men om freden skulle brytas i Östersjön och territorier bli angripna, skulle vi, som så många gånger tidigare, ilkonferera om betydligt snabbare lösningar med Stockholm.
I det läget är fakta att Finland också med ett nedbantat, moderniserat försvar har åtta gånger större styrkor att sätta in än Sverige med nuvarande planer har.
Om det finns krav på en större balans i samarbetet så borde man både diskutera och ställa kraven nu.