Ett 81 års perspektiv
Enligt en undersökning från världsorganisationen World Economic Forum ska det dröja 81 år innan män och kvinnor är jämställda i världen.
Det är en lång tid. Fast flickbebisarna i famnen på sina mammor på vårdledighetskaféet Rongo i Borgå hinner förstås uppleva det, om de lever en förväntad medellivslängd för kvinnor i Finland.
Då, om drygt åttio år, ska alla kvinnor i världen statistiskt ha samma möjlighet att delta i arbetslivet som män har, och också i snitt ha lika bra lön.
I många länder i världen går det stadigt till det bättre. Finland och de övriga nordiska länderna är bäst på jämställdhet i världen, men också länder i Tredje världen som småstaterna Rwanda och Burundi har hakat på; många kvinnor är redan ute i arbetslivet med hygglig egen utkomst.
Samtidigt kan det också gå till det sämre också i Europa. I det före detta östblocket var kvinna och man ofta mer jämställda än nu, och kvinnor kunde ha yrken som i väst ansågs vara karlajobb. Länder ur ex-Jugoslavien halkar i dag bakåt, som Kroatien eller Makedonien.
Men allt detta är statistik. Världen utvecklas inte linjärt som i en lätt räkneuppgift i kort matte. Om 81 år kommer människosyn och samhälle att ha förändrats. Hur vi ska se på kön och jämställdhet då kan vi inte veta i dag.
Åttioett år är en lång tid. I dag för 81 år sedan var det en vecka kvar till riksdagsvalet i Tyskland i november 1933. I det lades i-pricken på Hitler och hans diktatur. I valet kunde man rösta på nazistpartiet, emot det, eller blankt. Andra alternativ fanns inte.
Så kan världen förändras. Sedan dess har världskrig, folkhem, kalla krig, vänstervågor, berlinmurar, sextitalister och sexuella revolutioner kommit och gått. Varje vända har färgat mäns och kvinnors roller, skyldigheter och belägenhet.
I dag, år 2014, säger man att kvinnor i stället för en euro får i snitt bara 80 cent i lön. Och det är inte bra om det tyst är inbyggt i systemet att det är så.
Åttiocentsläran är å andra sidan en måttstock som kvinna och man kanske inte längre använder om 81 år. Den mäter ju bara människans position i produktionen, ett marxistiskt mått, eller människans värde i lön, en kapitalistisk skala.
Det är som med 1910-talets IQ-tester som efterhand har hamnat lite i lustiga huset för att de inte i dag mäter sådant som vore viktigt att mäta, som känslomässig skicklighet, kreativitet eller varför inte fräckhet.
Så vi kommer inte heller i längden att mäta jämställdhet enligt arbetsliv och pengar. Snarare talar vi ofta om det mänskliga kapital män går miste om i familjelivet. De är sämre på att få grepp där och de är oftare förlorare i familjekriserna.
En rapport om mäns jämställdhet nyligen hade gjorts under ledning av Kari Välimäki, en långa linjens välfärdstjänsteman som i dag arbetar vid sjömännens pensionskassa.
Det finns väl knappast nån som har fått se så mycket av världen, lärt sig språk och tjänat väl, men ibland missat en del av livet med sina närmaste som en pensionerad sjöman.
Jämställdhet handlar inte så mycket om vilka höjder män och kvinnor kan nå. Utan om vilka gropar de kan falla i och hur vi rättvist kan hjälpa dem upp.
Och om varför det sitter så få pappor med sina bebisdöttrar på Rongo.