Skingrad flygkompetens
En gång ska en farbror på landet i det inre av Finland ha byggt sin egen zeppelinare i sin ria.
Berättelsen om zeppelinaren har vi hört av mediekolleger som vid den här tiden planerade en dokumentärfilm om honom.
Flygfarkosten var omkring tolv meter lång och småbrukaren ska redan ha flugit mindre turer över byn i sin maskin. Sedan fick länsmannen nys om det och kom ut för att påminna om någonting som heter luftfartslagen och att luftskeppet behöver besiktigas och registreras också.
Sketchen kunde ha passat i en bok av Paasilinna eller i tv-serien Kummeli, när bonden hetsigt ska ha förklarat att han utgår från att luftrummet över hans åkrar tillhör honom och att han där gör som han vill.
Drömmen om att kunna flyga dör inte. Men dessvärre gör en del det när de försöker. För några dagar sedan lämnade en arbetsgrupp (Bbl 30.10) in en utredning till trafikministern med 41 punkter om hur hobbyflyget i Finland ska kunna göras säkrare.
Det växande problemet är de allt vanligare ultralätta flygplanen – eller snarast de som flyger dem. Ultracertifikatet har blivit det vanligaste hobbykörkortet i luften. Man får det efter 25 flyglektioner; ett traditionellt privatflygarcertifikat kräver 45.
Därefter flyger man, pedagogiskt sagt, en mopedbil i luften med en lättexamen för flygare; precis till vilken flygplats man vill, utom Helsingfors-Vanda.
Att det bland 1 400 ultrapiloter i landet sker en olycka för varje drygt 2 000:e flygtimme ett plan är i luften är ingen bra statistik.
Det lätta flygcertifikatet har gjort flygandet privat. I någon sorts finländsk ensamhetsromantik vill många ha friheten att kunna ploga en grusbana bakom eget uthus, eller landa på egna pontoner vid stugan och på det sättet uppleva friheten.
Men just det undergräver flygsäkerheten allra mest – att göra saker och ting ensam, inom tajta tidsramar ett veckoslut, på vädrets villkor.
Att flyga har genom åren varit dyrt. Det bakvänt goda med det har varit att många har tvingats flyga i klubbar och föreningar, där det också kollektivt har vuxit fram en säkerhetskultur.
Många entusiaster har samlat sina flesta flygtimmar i klubbens kafferum eller på flygfältskaféet, kuppilatiimaa i väntan på att vädret ska lätta eller att man ska få haka på en liten flygtur med någon annan. Men då har man också suttit och lärt sig en massa av andra.
Trafiksäkerhetsverket Trafi visar att över 40 procent av alla hobbypiloter flyger mindre tolv timmar per år. Jämför med hur saker och ting skulle kännas ovana och osäkra ifall du själv satte dig bakom bilratten bara en gång i månaden.
Utredarna vill nu ha en bättre säkerhetskultur "utan ökad reglering". Men samtidigt är samma ministerium i färd med att börja montera ner ett av landets största kompetenscentrum för flyget – Malms flygplats som börjar släckas ner 2016.
Här har nybörjare på sina första soloflygningar kunnat samsas med flygskolor och tuffaste halvmilitära helikopterproffs. Miljön har varit så riktig man kan tänka sig för att öva "ute i trafiken".
Tidigare hade man en tanke på att den här samlade kompetensen kunde flyttas till någon ny tydlig uttänkt flygplats, i Borgå, Lappträsk eller Lojo. Nu har man inte ens det. Utan allting skingras.