Se riktig nöd och rädsla
Vi har blivit så avtrubbade, till och med blinda, att vi inte ser riktig nöd fast vi står öga mot öga med den.
Många läsare har reagerat starkt på artikeln om Sera Broman som ingick i lördagens tidning (BBL 25.10). Broman åkte buss, missade sin hållplats och hamnade i Borgå. Utan pengar, utan batteri i sin telefon, utan vänner eller kontakter i Borgå.
Sera Broman är 14 år bad att få åka tillbaka mot sitt hem med samma buss som hon anlänt till Borgå med. Busschauffören, som är den samma hela tiden, vägrar låta Broman åka med. Det med motiveringen att Bromans i övrigt giltiga biljett inte berättigar henne till just hemresan. I och med att Broman inte har några pengar på sig är hon tvungen att stiga av bussen.
Busschaufförens agerande ter sig kallt och inte speciellt flexibelt. Och svårt att försvara. Oavsett hurudana regler trafikföretaget sätter upp måste det vara tillåtet att använda sunt förnuft och om inte det räcker kanske man kunde ta ett varv kring hjärtat också. För den som själv har barn räcker det att man ställer frågan, hur skulle jag önska att mitt barn blev bemött i samma situation?
För Sera Broman innebar chaufförens beslut att köra henne på dörren några ångestfyllda timmar i en för henne främmande stad. Skrämd av situationen visste hon inte vad hon skulle ta sig till. Hemma blev familjen efter några timmar också de oroliga, vem skulle inte bli det om inte ens barn skulle dyka upp den tid det egentligen borde vara hemma?
Sera Broman försökte be fullvuxna om hjälp, det hon behövde var cirka tre euro. De fullvuxna Broman försökte nå, vände henne ryggen. Då Broman kom på tanken att försöka lifta hem, fick hon se att bilisterna - bevisligen åtminstone 18 år gamla - lugnt köra förbi henne.
Stina Jäderholm skrev en kolumn under rubriken "Om att skrämma gamla tanter" (BBL 22.10) i vilken hon berättade om ett gäng bestående av sex, sju ungdomar som omringade henne i matbutiken. Att ungdomarna, som bad om två euro för en lunch, till och med kunde uppfattas som skrämmande. Och visst har man stött på dem, ungdomarna som ber om en euro eller två, ibland för att komma hem, ibland för att köpa cigaretter. Och kanske har man tänkt det, klipp håret och skaffa ett jobb, som det hette förr i världen. Det för Finland nya fenomenet, tiggare i gathörnen, bidrar till att allt fler väljer att sluta sina ögon.
Vi har blivit så avtrubbade, till och med blinda, att vi inte ser riktig nöd fast vi står öga mot öga med den.
Artikeln om Sera Broman är läst tusentals gånger, den är en av de mest delade artiklarna under det pågående året på Borgåbladet. Nu återstår blott ett önskemål. Att de fullvuxna som förfasat sig över hur Broman blev behandlad av andra fullvuxna, att de följande gång de stöter på en människa, barn eller fullvuxen, som ser ut att vara i behov av hjälp, att de faktiskt stannar upp och kollar det, om personen i fråga faktiskt skulle behöva en hjälpande hand.
Tiina Rask är denna historias hjälte. Rask, som arbetar i R-kiosken vid Krämaretorget, var den fullvuxna person som läste Sera Broman rätt, såg flickans nöd och hjälpte Broman få kontakt med sina föräldrar.
Det behövs fler som Rask, personer som resonerar som Rask:
Jag tycker att det är självklart att man ska hjälpa barn och unga. Det måste man göra.