Utfryst och populär
De svenska tv-kanalerna och webbplatserna har gått heta hos oss – den här gången också för nyheternas skull.
Sverige har haft riksdagsval och för en gångs skull har trenderna, tvivelaktigt men i alla fall, nått Finland före Sverige.
Här tog de populistorienterade Sannfinländarna redan i valet 2011 sin skräll med 19 procent av rösterna. Nu var det de svenska, likartade Sverigedemokraterna, SD:s tur med sina 13 procent i söndags.
De två nordiska partierna kör med liknande agendor, men det finns också nyanser.
Tv-regi är förstås alltid tv-regi. Men den bild som förmedlas av SD i svenska medier känns ibland ha den där lätta undertonen av klungor av arga män i svarta läderrockar, och det subtila skinnskallearvet pumpar i uttryck och kroppsspråk även när det kommer i kostym.
Hos oss känns Sannfinländarna i så fall mera folkliga – fast det inte behöver vara mindre förrädiskt.
En valvaka eller partiträff hos Sannf känns mera som ett släktkalas för en oöverskådligt stor släkt. Eller som en träff för entusiaster av något slag, gärna någonting motordrivet. Eller som en finländsk paviljongdans med en publiksäker, medelålders riksartist.
I EU-parlamentet sitter de två partierna i olika grupperingar. Sannfinländarna sitter i ECR med de brittiska konservativa, Sverigedemokraterna i det mer extrema EFD, vars invandrarfientlige ledare Nigel Farage först såg snett på SD:s högerextrema rötter.
I Finland häpnar man ibland över hur utfryst SD och dess ledare Jimmie Åkesson är i offentligheten. Samtidigt kan Sannfinländarnas Timo Soini ju nästan alltid räkna med att få in sin tröttsamt halvroliga replik inklämd i nästan vilken politiskt nyhetsinslag som helst.
I Sverige stängdes SD vid riksdagsvalet 2010 ute från stora tv-debatter; samma beslut tog också många organisationer som inte heller bjöd in partiet också i år.
Det går för långt säger en del. Även om man inte delar partiets åsikter ska partiet och de 360 000 svenskar som röstade på det ha en chans att vara med i maskineriet – annat är oskälig mobbning.
Men så är det inte. Den som inte blir bjuden till regeringsförhandlingar av ett enda annat parti är inte mobbad. Tvärtom är det så det går till i många länder när man ska skissa en politik för riket. Det är en del av det helt legitima spelet.
Den situationen kan uppstå för vilket parti som helst – man behövs inte i någon enda tänkbar kombination för att tillräckligt många andra partier hittar varandra och rätt tonart och beslutar sig för att regera på det sättet. Alla kan inte alltid få glass, inte ens i Sverige.
Däremot är det riktigt att fråga sig om den allmänna opinion som politisk elit och medier odlar mot SD i Sverige i längden är den riktiga.
Detsamma kan man också fråga sig i Finland. Alltför ofta dras alla sannfinländare över en och samma kam. Många i partiet arbetar för seriösa, vardagliga frågor för sina väljares välfärd och bästa.
Det som jag däremot fortfarande önskar är att också våra lokala östnyländska sannfinländare tydligare sade ifrån när någon inom partiet igen en gång sticker upp sitt tanklösa huvud med något av dessa rasistiska eller antisvenska påhitt.