Inget plättkalas i Sverige
Om valresultatet efter ett riksdagsval i Finland hade varit detsamma som i Sverige i söndags hade regeringsförhandlingarna i Finland varit lätta som plättar.
På Ständerhuset hade socialdemokraterna – åtminstone så här långt i finländsk tradition – tagit sina 32 procent av rösterna och lagt ihop dem med det största högerpartiets 23 procent. Så hade man, lätt som på Ikea, fått en stomme för ytterligare en finländsk blåröd regering.
Med det valresultatet hade småpartierna i Finland med sina stöd om fem till sju procent kunnat förhandla in sig i regeringen om de hade velat, och om de stora hade tyckt att de hade behövt dem för en bra majoritets skull.
Outsidersarna och populistpartiet med sin tolvprocents skåne-jytky hade man i allsköns ro kunna lämna ute i kylan som förut och det hade doftat trivsamt politiskt plättkalas om hela Ständerhuset.
I Sverige är det däremot närmast ett politiskt kaos nu – med exakt samma byggstenar. Tidningen Sydsvenskan kallar läget "en mardröm", någon talar om nyval och populistpartiet sitter mitt i alltsammans med en avgörande roll.
Så djupt sitter blockpolitiken i Sverige.
Vänstern bildar tillsammans med den historiska senkomlingen Miljöpartiet ett block.
Högern har efter många grälande borgerliga regeringar sent i historien bildat blocket Alliansen. För tio år sedan åkte partiledarna högt upp i Västerbotten, hem till centerledaren Maud Olofsson och gjorde så.
Hur mycket Finland och Sverige än kallar sig syskon på jorden så är det politiska maskineriet med all dess pling-och-tuta mycket olika i våra länder.
Om nu ödet och världshistorien driver Finland och Sverige att hålla varandra om axlarna här uppe i Norden kan det vara bra att också fundera över hur olika våra politiska kulturer har blivit.
Redan valsystemet och proceduren i vallokalerna är så olika de kan bli.
I det finländska valet väljer man en person och spanar vid valvakan efter sin egen favorits nuna.
I det svenska valet väljer man en lista och spanar vid valvakan efter att få se partiledaren.
Den som satt och ugglade vid den svenska valvakan sent på söndag såg också hur överraskande lite det sades om vilka som faktiskt hade blivit invalda bland de 349 i Sveriges riksdag.
Det var svårt att överraska där, alla namnen hade ju redan funnits i prioritetsordning på partiernas valsedlar.
I Finland har sixpack- och regnbågsregeringarna rentav väckt löje utomlands för att nästan alla partier sitter med, allt från handelskammarhöger till yttervänster.
Sådant är bra i nationella krislägen, men inte när det skulle gälla att plantera och odla medveten ideologi. Då urvattnar de bara, och politikerna droppar av som ur den gistna Katainen-Stubb-regeringen.
I Sverige har blockregeringarna i sin tur ofta låst den politiska innovationen, de fräscha brytningarna och de nya kombinationerna ute.
Uppfriskande nu, för hela Norden, vore en sosseledd mittenregering i Sverige. Då lever det världsvitt föredömliga med det svenska folkhemmet vidare, prövat och brutet mot andra politiska ideologier i den svenska politiska mitten.