Med insidan av huvudet
Kanske arbetsgruppen gjorde sig skyldig till det som står på affischen, kanske de tänkte med kroppen.
Målet med brainstormingsessioner är att lägga alla idéer på bordet. Bland idéerna väljer man de bästa utkasten och bearbetar en idé till det som ska landa i slutgiltig form - en ny produkt, ett nytt brand, kanske en kampanj.
I de finländska skolorna kan man i dag se slutresultatet av en brainstormingsession. För att få våra skolelever, både pojkar och flickor, att våga ta ut svängarna utanför det könskonventionella i fråga om framtida yrkesval har kampanjen Välj yrke med knoppen, inte med kroppen lanserats. Kampanjen, tanken bakom den, är god. Detsamma kan man kanske inte säga om hur man valt att förverkliga kampanjen.
Kampanjaffischen visar en person som pekar på sitt huvud. Så långt är allt väl, den som tittar på affischen nickar och förstår att man ska låta huvudet avgöra planerna för framtiden. Men tittar man lägre ner på affischen, vilket är svårt att undvika, så blir man konfunderad. Ur det som ser ut att vara affischpersonens skrev, tittar ett huvud ut. Ett huvud och en mun som torkas eller täpps till med en serviett eller ett papper. Och man kanske inte låta bli att ställa tusen och en frågor - varför dyker det upp ett extra huvud ur skrevet? Varför torkas munnen av med ett papper? Om det inte är med huvudet man gör sina val, är det just skrevet som är det enda andra alternativet? Någon kanske tänkte våga välja framtid med hjälp av sitt hjärta?
Välj yrke med knoppen, inte med kroppen, klatschigt i gult och blått, lyder uppmaningen till skoleleverna. De som uppmanar är bland andra Arbets- och näringsministeriet och EU, stora aktörer, man vill alltså tro att kampanjen är byggd också med största allvar.
Man önskar att man varit den alltid på plats varande lilla flugan i taket under det möte på vilket kampanjen fick sin slutgiltiga form. Mötets deltagare, en samling fullvuxna, kanske medelålders människor, som tillsammans beslöt sig för att vaska fram något ungdomligt och fräscht. Kanske någon kläckte det ur sig; nu, nu ska vi tala samma språk som ungdomarna och kanske efter en stunds tystnad; sex, sexuella anspelningar går ju alltid hem hos tonåringar.
Är det det ungdomar, en del kanske fortfarande i högstadiet osäkra både i fråga om sin knopp och sin kropp, behöver se i sin skola? Varför en affisch som gör det svårt att låta bli att tänka på sex, då bekymret i samhället i övrigt mycket handlar om sexualisering av det mesta i allt lägre ålder?
Man undrar om det inte fanns andra vägar att rita upp det som ju de facto stämmer, att kvinnans euro fortfarande är 83 cent, att det fortfarande finns det som uppfattas som kvinno- och mansyrken. Det är ju inte så att eleverna i våra skolor inte vet att det finns yrken för män och yrken för kvinnor, de behöver bara höja blicken och titta in skolköket eller på hälsovårdarens mottagning. Eller titta på hur de själva fungerar, hur det ser ut under slöjdlektionerna, hur det ser ut under gymnastiktimmarna.
Målet för kampanjen är bra men förverkligandet haltar. Det är nästan så att man undrar om inte de som deltog i brainstormingsessionen själva gjorde sig skyldiga till det, att de tänkte med kroppen i stället för med knoppen.