Freden finns i alternativen
Vill man ha fred måste man också tala öppet om krig.
Många drar sig för att säga högt att det i värsta fall kan bli ett nytt storkrig i Europa. Vi är vidskepliga: den som säger orden bidrar kanske till att det blir så.
Det kusliga är att människan inte dras i krig för att man argt pumpar upp sin vrede tills man känner att man måste få föröda någon. Utan oftare för att man omedvetet väljer sida. Eller är rädd.
I Hax ett stycke utanför Borgå satt den tyske dokumentärförfattaren Yury Winterberg för något år sedan och skrev manus för en tv-serie om Första världskriget för 100 år sedan.
Det han förbryllades över var att ingen i denna dag kan säga varför Första världskriget egentligen bröt ut. Det bara blev så.
Det är som när man har ställt sin stege uppför framtidens vägg, med arbetsbockar och målpytsar, och sedan bara opraktiskt nog har bedömt vinklar och friktioner fel så att man bara kan stå och se på när allting glider in i historiens rönnsnår med ett brak.
Aningslösheten 1914 har återgetts i brittiska herrgårdsserier på tv. Unga, slätkammade män i brittbruna uniformer drog ut i krig som om det bara vore ytterligare en salongsetikett eller ölsort som varje man behövde lära sig.
Många återvände aldrig. Många fick fysiska och psykiska skador för livet i ett fruktansvärt urhelvete av kyla, lera, blod och gas. Lyckligtvis har tv kommit ihåg att visa det också.
Efter många generationer av fred har berättelserna om hur hemskt ett krig är gått förlorade; först av ren stumhet, sedan av skam, sedan har de äldsta av vapenbröderna börjat gå bort.
Bara en liten skara veteraner fått leva ända tills de har kunnat öppna sitt tidsfönster mot trädgården och tala om att krig är någonting man aldrig ska önska någon.
I Östnyland har vi ett årligt fredsforum i Lovisa. Men själva pacifismen, enskilda personers aktiva icke-våldshållning, har däremot allmänt tynat bort.
Civiltjänstgöringen är inte längre ett aktivt fredsval, utan ett lättkruxat alternativ för den som inte gillar stilen i milin, eller inte konstateras passa in där.
Efter 1945 har Europa fyllts av ett nästan ständigt stigande välstånd. Men de mekanismer som byggde upp samhället har inte nödvändigtvis entydigt lyft oss till nya höjder av mänsklig godhet.
Någonting i bygget av det goda tycks innehålla fröet till en ny fatal illvilja, till läxan vi tydligen varje gång måste lära oss från början.
Vi ville att människor skulle vara oberoende individer, men fick likgiltighet, till och med för hur våra egna har det.
Vi ville ha god ekonomi för att fördela det goda, men fick iskalla värderingar som fick oss att rycka på axlarna om människor gick under för att de aldrig lärde sig spelet.
Därför har vi försatt oss i ett läge, där vi tar så många saker för självklara att vi inte heller ser vägen ur det enkla spåret mot krig.
Ett arbete för fred är inte att klä sig i hemstickat, blåögt vifta med ett plakat och tro på godheten.
Det är ett målmedvetet och intellektuellt arbete för att visa att det finns flera vägar att gå än den enda, där människor uppgivet flyter medströms mot krigets vanvett.