Det andra EU-valet
I 58 dagar har det nya EU-parlamentet nu suttit. Utskotten är fördelade; efter Alexander Stubbs avhopp hem till "fosterlandet" är Nils Torvalds enda finlandssvensk där. Jyrki Katainen har börjat praktisera som finanskommissionär.
Men på två månader har mycket förändrats i Europa. EU sitter nu med Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Kazakstan i Minsk och förhandlar om freden i Europa. Över 2 000 människor redan har mist livet vid fronten i östra Ukraina.
Det scenariot hade man kunnat föreställa sig i en actionfilm förlagd till 2020-talet, men inte redan nu. President Niinistö säger att det nu handlar om större saker än bara ett inbördeskrig i Ukraina.
Om det var så enkelt hade de improviserade folköverstarna och republikcheferna från Donbass ju suttit med vid förhandlingsbordet som de risiga brudar i historien de är; lite nytt, lite gammalt, lite stulet, lite grönt.
Vid EU-valet i maj såg få detta komma. I Finland kom meppkandidaten till sin fyraminuters Yleintervju direkt från stylisten, med munnen full av gamla argument om EU-byråkrati och federalism.
Riksdagsvalet i april 2015 blir nu andra akten på detta. Det sägs bli ett val om försvarsalliansen Nato, men det blir också ett slags andra EU-val. En ny riksdag och en ny regering måste på toppmötena komplettera de 13 EU-ledamöter vi redan hann skicka till parlamentet.
I Ukrainakrisen har EU inte haft någon utrikespolitik alls. Det har både vår utrikesminister Erkki Tuomioja och finlandssvenska mepp Nils Torvalds sagt högt.
EU förstod inte konsekvenserna av den roll man tog kring den revolution, resning, kupp i Kiev – välj själv ett ord för det kaos som rådde – som ledde till att en intressegräns i Europa plötsligt flyttades 1 500 kilometer österut.
Det finns inte mycket gott att säga om Putinkulten, rysk demokrati eller det illegitima bortrövandet av Krim i mars i år.
Men ändå kan man påminna om att om Ryssland spegelvänt plötsligt, under oklara procedurer, geopolitiskt hade utvidgat sin intressesfär västerut, så vore den eurasiatiska unionen nu i färd med att etablera sig ungefär vid gränsen till Frankrike.
Så vi behöver en helt ny diskussion om EU – hittills ett glatt och naivt projekt som planterat sin handel i land efter land under hymner om Freude och Frieden, glädje och fred.
Men så enkelt var det inte. EU betraktade blåögt sin utvidgning som så självklar att det rentav finns en permanent kommissionär för ändamålet. Åren 2004–2010 var det finländaren Olli Rehn, i dag sköts posten av tjecken Štefan Füle, som man dock hade sinnesnärvaro att inte ha med sig i Minsk i går.
Jämför igen med om det var den ryska regeringen eller den planerade tullunionen i öst som hade en utnämnd utvidgningskomissarie som president Putins högra hand.
Det hade närmast känts som en reinkarnation av den sovjet-stalinistiska utrikesministern Molotov (1890–1986) som förskräckte oss när det var världskrig senast.
Rysslands inre muller kan vi förmodligen göra lite åt. Men för valet i april kan vi föra en diskussion om ett EU som gärna kunde vara lite mindre vimsigt i fråga om den östgräns, som vår del behöver vara trygg.