Kampen kring sommaren
Tromberna följer på varandra numera, mäktiga vattenpelare, som förbinder havsytor med tunga, mörka moln.
Förstås kanske vi såg tromber (Bbl 19.8) förr om åren också, men vi hann aldrig få bilder på dem, eftersom vi inte då bar våra telefoner på oss och för att de i sin tur inte hade några inbyggda kameror.
De nya väderfenomenen, de virriga och slumpmässiga adhd-åskvädren, de snörika vintrarna som vi under början av 2010-talet fått uppleva, är signaler om att vädret har förändrats. Det sker på ett sätt som plöjer djupt i manna- och kvinnominnen.
Mitt som vi njöt av osedvanligt ljuva och varma juli- och augustiveckor kunde det ibland hända att det kom en fläkt från det förflutna, lite som ett doftminne.
Det var stunderna när man ibland i sin hud kände hur det var förr när sommarvindarna ofta var svalare och när man ibland måste krypa ner någonstans i lä för att ha det sommarvarmt. Vi kommer åtminstone på land att, för att det inte behövs, glömma det lilla ordet lä.
Klimatkasten börjar vara tydliga och extrema åt båda hållen. Det finns de som tycker att allt går att göra till business och nisch – Norden som en klimattillflykt, de nya Kanarieöarna, därifrån européerna kan återvända utvilade och svala.
Andra ser möjligheter i nya fartygsleder i norr eller nya chanser att borra efter fossila bränslen som tidigare låg under polarisen i Arktis.
Det är aningslöst och naivt mitt i ett verkligt hot om undergång. Men så gläds ju nutidsmänniskan åt att man inför en storkonflikt mellan öst och väst i alla fall får billig ost.
Nu har forskarna dessutom fastställt att metan i Sibirien och i polarregionerna frigörs ur havsbottnen och ur evig tjäle som börjar smälta.
Det kan betyda att klimatuppvärmningen inte bara blir en långsam behaglig höjning, så där som värmen mysigt sprider sig genom rummen när man har kopplat på värmen till hösten.
Klimatchocken kan vara ett snabbt domino som accelererar; den ena kollapsen ger den andra. När koldioxidhalten går över 0,4 promille i atmosfären och snittemperaturen har gått upp två grader kan det vara början till slutet.
Kristider ställer vår moral och vårt sätt att leva tillsammans på prov – när ska man agera för att överleva själv, när gäller det att inse att vi klarar oss bäst tillsammans?
Medan det i sommar har funnits tecken på nya vulkanutbrott på Island har någon påmint hur en naturkatastrof kan förändra allt.
Bland pressklippen i dag läser vi om vulkanen Lakis utbrott 1783, som förgiftade halva Islands befolkning och ledde till en askridå på himlen, som fick Mississippifloden i Amerika att frysa till.
I Europa fick askmoln och gaser från vulkanutbrottet kontinenten att svepas i en disig hetta, som höll fartyg i hamn och som tog skördar och livsmedel; man tror att matupproren som följde ledde till den franska revolutionen sex år senare.
Det känns ibland som om mänskligheten bara skulle skärpa sig efter förskräckliga kriser.
Medan vi ibland spekulerar i att Vinterkriget i all sin militära förskräckelse ska upprepas, är det möjligt att vår generation i stället får lov att kämpa med att den eviga sommaren har blivit vår fiende.