Vinsch vid allmän brunn
Vid Brages pressarkiv i Kronohagen i Helsingfors får man en ovärderlig överblick över livet i Svenskfinland genom våra finlandssvenska tidningar sedan 1910.
Långt innan dataåldern med sitt lättsamma googlande, sina sökord och taggar, har dagstidningar klippts och artiklar indexerats, A till Ö, enligt socknar, personer, företag, föremål och fenomen.
Ingen annan gör ett arbete av det här slaget – en slags allmän, bred och inledande sortering av forskningsfynd över svenskt i Finland.
Däremot har föreningen Brage inte orkat finansiera det. Brage grundades 1906 som en folkkultursförening, men i dag återstår i praktiken en musikskola och urklippsarkivet. Undervisningsministeriet har stött arkivet med ett årligt bidrag som upphör i år.
Brages pressarkiv har under den nuvarande arkivchefen gjort stora framsteg på bara några år.
Den digitala tidsåldern har kommit in där som det, som det ska, doftar av gångna år, torrt tidningspapper och lim – en skatt som vid minsta elfel eller gnista har kunnat gå oersättligt upp i rök i en enda eldsvåda.
Brage har startat två viktiga projekt – en arkivdatabas som länkar till oss tidningshus och till våra elektroniska arkiv, och ett datanätverk som hjälper olika finlandssvenska organisationer att dela sin information med världen.
Det är en ny, viktig och intressant värld för den som har tyckt att det man behöver veta finns i dagstidningarna, i Uppslagsverket Finland och i hemsocknens tjocka historik. Eller att det ska gå att googla.
Så är det inte. Det behövs fortfarande arkivredaktörer och frivilliga samlare, kufar och nördar, som kan lägga ihop ting till helheter och översikter som ger en snabb bild av hur världen tindrar på tusende sätt.
När Brages pengar är slut har en konsult snabbutrett vem som ska ta över arkivet. Förslaget är Nationalbiblioteket eller Svenska Litteratursällskapet SLS.
Konsulten föreslår biblioteket; arkivchefen föreslår SLS, därifrån hon också en gång kom 2011. Hon och Brages ledning befarar, som så ofta, att det svenska drunknar i det finska om arkivet och dess verksamhet sugs upp av det nationella biblioteket.
Konsulten, en historieprofessor, anser i sin tur att en finlandssvensk lösning lätt blir beroende av fondernas godtycke och att det som görs finlandssvenskt förblir okänt för det övriga Finland.
Det finns en viss grund för den kritiken.
Finlandssvenska institutioner och projekt lider ibland av treåringssyndromet kan själv. Under skenet av att upprätthålla ett oberoende Svenskfinland gör man onödigt dubbeljobb, uppfinner hjul som redan finns, och sysselsätter sig själv.
Det mesta som har publicerats i Finland kommer att finnas i digital form oberoende av Brage. Det är heller inget fel på Nationalbibliotekets fina pressdatabas fram till 1910, praktiskt sökbar också den.
Därför vore det bra om det nuvarande arkivet skulle fortsätta att sammanställa och göra sitt viktiga Svenskfinlandpussel på digitala resurser som redan finns.
Det torde räcka med att vara en vinsch vid brunnen. Man behöver inte påla in och äga hela grundvattenområdet själv.