De knepiga n-orden
Det surrar tankegångar om att vi borde diskutera Nato.
Eller i själva verket sägs det att man eventuellt-borde-överväga-att-förbereda-att-ta-fram-ett-underlag-som-så-småningom-om-läget-så-kräver-skulle-möjliggöra-en-om-man-så-vill-inledande-möjligast-öppen-diskussion-om-ett-eventuellt-närmande-som-senare-vid-behov-kunde-öppna-för-att-Finland-slog-in-på-en-väg-som-kunde-leda-till-att-vi-en-dag-kan-obs!-vi-säger-kan!-gå-in-för-ett-medlemskap-i-försvarsalliansen-Nato.
Man borde inte raljera om relationerna mellan det västliga Europa och Ryssland när läget är så allvarligt som det är.
Men många diskussioner behövs om Finlands ryggrad, mod och öde. Vi behöver om nätterna vid sommarens sista eldar tala högt med varandra nu; och i den offentliga debatten.
Men i det världsläge som råder är vi som förlamade, som grodungen som sitter och stirrar på snoken.
Jag driver inte med den påstått viktiga, men obefintliga, Natodebatten för att beslutet att gå med vore enkelt. Det är det inte.
Tvärtom är det här med Natodebatten som behövs en ledande fråga. Den har ju samma klara mål som när förriga gubben gick till änkan i granngården och bad henne fundera lite på äktenskap.
Vad vi behöver är egentligen en debatt om neutralitet. Det är det n-ord som de nu levande generationerna har vuxit upp med som sitt tryggaste mantra.
Vad betyder n-ordet betyder i dag? Hur kan man vara en pålitlig och konstruktiv partner för både grannländer, stormakter och världen, utan att samtidigt ge upp egna värderingar?
Man måste också kunna säga hur n-ordet kom att ha ett säreget och skruvat innehåll under våra årtionden i Sovjetunionens skugga.
Det krassa är dessutom att vi på förhand behöver kunna välja vad som vore värre ifall en spänd fred i vår del av världen inte håller.
Att vara en hundratals kilometer bred stridszon eller ingenmansland mellan stormakterna? Eller att dras in i den ryska intressesfären, ja, kanske federationen, i en kultur som genom århundraden känts oss annorlunda?
En viktig lärdom i vår tid är att Nato, i ett veligt EU utan egen styrfart, faktiskt satte punkt för ett blodigt inbördeskrig på vår kontinent.
I mars 1999 bombade Nato Serbien med 14 000 bomber i en militär chock som stoppade de blodiga Balkankrigen. Därefter har vi fått den nuvarande kartan över regionen, inklusive Kosovo som separatisterna – den gången – fick som sitt nya land.
Lärdom nummer två är å andra sidan att USA som Natos ledande partner inte har övertygat med sin övriga krigföring. Kriget i Irak inleddes 2003 på mycket svaga grunder, också då efter sanktioner. Saddam Hussein fälldes som landets diktator och starke man. Elva år senare är kaoset i landet värre än någonsin; i dag sägs religionskrigare halshugga barn.
Vi behöver också fråga oss hur det ser ut dagen efter att någon har satt ner militärkängan och Natofoten. Egentligen behöver vi fråga det redan nu kring konflikten i Ukraina. En fredlig nedtrappning är ännu möjlig, om än osannolik.
Men efteråt? Hur ska EU, fredens påstådda union, hantera en östgräns som det har krigats om – i ett krig som avrapporteras i våra medier öronbedövande tyst?
Nu tycks grodan vara borta.