Jaså, ingen försoning?
I går var det 100 år sedan Första Världskriget började. Dagen kunde gott ha noterats under betydligt högtidligare former, så att världen hade fått säga ett "aldrig mer".
Vi skulle väl på hundraårsdagen också gärna ha önskat oss att vi i dag vore närmare fred, stabilitet och lugn än vi är i dag.
De två världskrigen har naturligtvis lärt oss en del om vilket massivt, modernt, maskinellt, miljonfaldigt vansinne det är att i dag ställa till med krig. Fortfarande har vi intuitionen i oss att undvika sådant.
Men den 28 juli 1914 förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien. Det hade gått en månad efter det ökända attentatet i Sarajevo, där kronprinsen till den murknande habsburgska monarkin med fru blev skjutna i en bil som hade fastnat med backväxeln i.
Separatister var i farten då som nu. Omkring 1 500 kilometer västerut från dagens östra Ukraina, hade 19-årige Gavrilo Princip gjort sin gärning för att Bosnien inte skulle höra till den västorienterade kejsarunionen i Wien – tjugosju dagar för ung för att ens kunna straffas för sitt brott med döden.
På hundraårsdagen av den första krigsdagen 1914 publicerar tolv chefredaktörer i Europa ett upprop som, förskräckande nog inte är en önskan om fred och försoning i världen.
Under ledning av Adam Michnik vid polska Gazeta Wyborcza och Peter Wolodarski vid Dagens Nyheter, publicerar man i stället en text som också kollegerna vid bland andra tyska Die Welt eller spanska El País har skrivit under. "Försoning leder ingenvart", står det i den.
Ojdå. Det är inte den västerländska humanismens, dialogens eller toleransens språk, åtminstone inte när vi förnumstigt ger råd till andra om hur man ska lösa konflikter.
Skribenterna anser EU vara tandlöst, "ett förstorat och neutralt Schweiz i förhållande till Ryssland". Europa borde ändra sin hållning och stå upp mot honom – Vladimir Putin.
Det finns en fara i att tala om Putin på det där sättet. Världshistoriens chefredaktörer och löpsedelssnickare är väl å andra sidan just de som mest har skruvat till stora världsskeenden just så och för alltid rotat dem i vårt språk: Hitler ville, Stalin gjorde, Saddam krävde och nu då också Putin planerar.
Det skapar bilden av att en fredlig, kollektiv och beslutsam samhällsmekanism i väst är ute efter att korrigera vad en enda, frånskild, lätt förvirrad, ortodox judoka och före detta KGB-man eventuellt tänker göra.
Det är en inte grund för någon saklig debatt om på vilket sätt Rysslands och ett västligt ekonomiskt blocks intressen nu står mot varandra i ett kaotiskt Ukraina.
Det plockar isär hela den oro som EU-Europa och Ryssland har för varandra – och gör alltsammans till en personstory, till James Bond.
Även någon annan mindre maktfullkomlig och mera demokratisk president i Moskva än Putin hade ställt samma frågor och mullrat med liknande noter och missnöje.
Ryssland har inte agerat folkrättsligt riktigt i att hålla sin västgräns till Ukraina öppen för krigsäventyrare eller för att förse amatörer med moderna vapensystem. Inte heller var det rätt att kuppartat flytta samma västgräns på Krim.
Men trots det får vi inte packa undan idealet om försoning, som silverbestick som viras in och göms i källaren i väntan på bättre tider.
- - -
Läs de tolv chefredaktörernas text här.