Förbjud krigsfrilansare
Rysslands utrikesministerium beklagade sig i måndags att finländska legosoldater deltar i konflikten i Ukraina. Ryssland krävde att den finländska skyddspolisen utreder vad det är fråga om.
Informationen kom från den italienska tidskriften Il Giornale som berättar om en frivilliggrupp om 250 fransmän, italienare, svenskar, finländare och balter som hör till den fasciststämplade Azovbataljonen på Ukrainas sida.
Finländska Skypo har förut varnat för att finländska medborgare deltar i strider bland annat i Somalia, Syrien och i olika radikala islamistgrupper. Nu säger Skypo i alla fall att man den här gången inte vet vad det här är fråga om.
I Finland finns det också en politisk korrekthet att inte peka ut vilken etnisk bakgrund de finländska medborgare som reser ut i främmande krig har.
Därför vet man inte i offentligheten om det är finländska äventyrare som har åkt i väg eller om det är människor med bakgrund i de krigsdrabbade länderna som åker "hem" för att kriga om sitt fosterland.
De så kallade paramilitära företagen, eller rent ut sagt krigsföretagen, är ingen liten affär. De har senast ovanligt öppet dykt upp i de krig som USA har fört, ofta för kringfunktioner kring själva de militära operationerna.
Många länder i Afrika har hyrt in dessa PMC-bolag (på engelska paramilitary companies) som elittrupper som svarar för de allra mest centrala operationerna.
Att man i Ukraina installerade några av landets mest förmögna miljardärer som guvernörer i de östligaste problemprovinserna bör också ha varit en signal och en varning, skrev vi i våras (Bbl 15.4). Stora pengar och tvivelaktig internationell företagsamhet på det här området hittar lätt varandra.
I våra medier berättar vi gärna om att den ryskspråkiga sidan i konflikten bemannas med veteraner från krigen i Tjetjenien och Afghanistan. Men nu rapporterar den italienska tidningen också om att unga män från Kroatien, vars pappor stred i Balkankrigen på nittiotalet nu "gör sin plikt" på den andra sidan.
I Finland borde principen vara att det är förbjudet för en finländsk medborgare ta värvning som part i andras krig.
En sådan lagstiftning gäller bland annat i Tyskland, Österrike eller Sydafrika, som länge var bas för olika krigsföretag. Tyskar och österrikare som låter värva sig mister sitt medborgarskap.
I Finland finns ingen sådan lag. Tvärtom finns det rentav tre finländska företag som säljer militära tjänster.
Ett leds av en officer som en gång ledde försvarets stridsdykarutbildning i Obbnäs och fick den ansedda Adolf Ehrnrooth-medaljen 2009. När Kauppalehti intervjuar kaptenlöjtnanten och företagaren sker det i Pakistan.
Sedan finns det de moraliska undantagen. När är det rätt för någon som har flytt kriget i sitt hemland att åka hem tillbaka för att delta i strider för att befria det från en omänsklig regim eller diktatur?
Eller vidare: Hur hade det gått om 10 000 svenska, 3 000 estniska, 1 700 norska eller 350 ungerska frivilliga, äventyrare och kanske legosoldater inte hade fått komma över 1939–44 för att strida på Finlands sida?