Om att säga förlåt
Ärkebiskop Kari Mäkinen bröt myten om att man inte kan bli profet och föregångare i sin hemstad.
Under ett tal vid Finlandsarenan bad ärkebiskopen nämligen på kyrkans vägnar historiskt de sexuella minoriteterna om förlåtelse – i Björneborg, där han är född.
Det är historiska tillrättalägganden. På samma sätt vigde biskop Erik Vikström 1993 försonande de röda i sina gravar i Dragsvik till myllans ro. År 2000 bad både kyrkan och staten, då genom statsminister Paavo Lipponen, om förlåtelse för att vi tigit om judeförföljelserna.
Ärkebiskopen fick applåder för sitt ställningstagande mitt bland sommarens olika Prideevenemang. Andra, som Borgådebattören Markus Sandberg (Bbl 16.7), har lusläst stilistiken och sagt att ursäkten kändes konstlad.
Och faktiskt ändras ju ingenting direkt av ärkebiskopens ursäkt. Kyrkan fortsätter att "be en bön" för samkönade par, medan välsignelse och äktenskap får vänta. Det är lite som att säga förlåt för att man slog någon på skolgården, men att inte ge några garantier för framtiden.
Också en annan av Mäkinens formuleringar var intressant. I sitt tal bad han inte bara om förlåtelse för kyrkans räkning utan också för andras – för vad vi har gjort som samhälle; för vad som har blivit en del av den finländska berättelsen.
Ibland verkar det som om de moraliska och etiska övervägandena i samhället fortfarande var utlokaliserade till att skötas av kyrkan och att det är just någon som Kari Mäkinen som ska säga förlåt på allas vägnar. Det är nästan som i Gamla Testamentet när folkets ledare gick för att utverka lite nåd och flexibilitet av Gud för allt vad Israels usliga och oregerliga nomader hade gjort.
I en kolumn i Västra Nyland (VN 17.7) frågar samhällsdebattören Ralf Friberg hur det ska gå för statskyrkan (numera oftare kallad folkkyrkan) efter denna ursäkt.
Till kyrkan hör ju inte bara de bibeltrogna som på den ena kanten skulle vara milda mot bögar om det inte var för några bibelverser. Till folkkyrkan hör också en stor del av dem på den andra kanten som har "den traditionella åsikten" om sexuella minoriteter utan några religiösa argument.
Till de "världsliga" argumenten hör att samkönat gifte inte är naturligt, eftersom det inte blir några barn. Någon säger att det är illa för människosläktet, andra att det är illa för nationen att tillväxten uteblir.
Det konservativa argumentet är att det har varit så här i tusentals år och det måste finnas en mening här som vi inte förstår. Folkhemsargumentet är att den moderna staten ska se till barnet, som bör få växa upp i skuggan av två kön.
Civilsamhället har svårare att göra bättring och be om ursäkt. Och vi för inte så mycket diskussion om vilka böcker de politiker som nyligen röstade emot samkönade äktenskap har läst för att komma till sin åsikt.
Det kan dröja innan partiledare ber om förlåtelse för vad man i deras partier har sagt om sexuella minoriteter genom åren. Eller innan hockeyledare tårögt beklagar alla pojkar som fick ta sin hockeykasse och gå för att de inte var som andra.
Eller innan stadsdirektören hos oss ber om ursäkt för att människor också i vår stad, kanske rentav i stadens tjänst, fick höra glåpord eller fniss från kafferummet i ryggen för sin läggning.