Varför ska man ärva?
Direktionsordföranden på skolan brukade skicka ungdomarna ut i världen med orden: Kom ihåg, var och en är sin egen lyckas smed.
Och så är det förstås. Olycka och besvikelser kan komma i vägen, men allra mest är det vi själva som ansvarar för hur det går.
Fast ibland går lyckosmedsideologin lite bakfram. De som anser att man ska jobba hårt för sin framgång och kanske till och med bli lite förmögen på det, är också förvånansvärt ofta de som inte har någonting emot – ett rejält arv. Gärna så skattefritt som möjligt dessutom.
Arven i Finland är inte så märkliga. Vi finländare ärver i genomsnitt en bostad och lite pengar efter någon nära som har gått bort. Statistiken visar att det oftast finns bara en enda syster eller bror som är med och delar. I snitt blir det omkring 80 000 euro var.
Därefter ska man ofta ännu ta ställning till och lite gräla om vad som ska ske med ett känslomässigt viktigt föräldrahem eller sommarställe, och sörja det. Ibland ska man överväga vad det är värt att göra åt slitna hus och rum när tapeten står smutsig och naken efter att den dödas lösöre har förts bort.
Arvsskatten har lyckligtvis justerats så att den särskilt inte för småinkomsttagare slår hårt just när också döden, sorgen och kanske en större livsomställning gör det. Men fortfarande ska de två genomsnittssyskonen någonstans hitta 6 000 euro var att betala i skatt – inte en liten peng om man inte lyckas avyttra egendomen med en gång.
Samma bryderi gäller kring familjeföretag, jordbruk eller varför inte kring kulturellt värdefulla fastigheter och hus.
Det kan gå som med bastuföretaget Harvia, som familjeföretagens nuvarande talesman, ex-statsminister Matti Vanhanen gärna talar om. Det familjeägda bolaget i Muurame, världsetta på bastuutstyr, såldes till ett utländskt investeringsbolag för att arvingarna inte klarade en 19 procents arvs- och gåvoskatt.
Men efter de undantagsfall där arv och generationsskifte ställer till med problem står frågan kvar: Varför ska man i övrigt kunna ärva någon annan rakt av? Och varför ska inte ägarbytet alls beskattas, till nytta för samhället, för att jämna ut förmögenheter, för att bli till nytta också för den som har smitt och smitt som en smed hela livet utan att fördenskull få någon att ärva?
Bland de lyskraftigare politikerna just nu har både Alexander Stubb (Saml) och Carl Haglund (SFP), högerliberalismens nya Batman och Robin, båda föreslagit att arvsskatten, som i Sverige och Norge, ska slopas helt och hållet.
Det är rentav ideologiskt svårt att förstå. Varför ska man i ett marknadsdrivet samhälle, där nyttan och lyckan uppstår i sund tävling på en fri marknad, slå vakt om att dessa slumpmässiga penninginjektioner, arven, plötsligt skjuts in här och där så ograverade som möjligt?
Vi lever inte i längre i en värld där föräldrarna garanterar sina barns fortsatta liv och överlevnad. På sin höjd ger man varandra i det stora perspektivet små gåvor. Var och en generation tar hand om sig själv.
Då vore också det naturligaste att den dag den dödes aska blåser i väg i vinden, så har också pengarna gått sitt kretslopp, använts för glada dagar och svåra, och är borta de också.