Att vara kvinna är inte lätt
Om inte ens kvinnan kan acceptera en kvinna i ett underhållningsprogram på TV, hur ska kvinnan då någonsin få sin självklara roll i samhället?
Favoriten bland de röstberättigade, Jutta Urpilainen, byttes ut mot den mindre populära, Antti Rinne. Inte undra på att stödet för partiet sjunker.
Så skrev riksdagsledamot Mikael Junger, socialdemokrat, på sin Facebooksida då Helsingin Sanomat publicerade en opinionsmätning över stödet för partierna i vårt land.
Efter att Jutta Urpilainen fick se sig bortröstad från ordförandeposten har vi en kvinnlig partiledare i Finland. Men, det ser det ut att bli en ändring på snabbare än Päivi Räsänen, ordförande för Kristdemokraterna, hinner säga det var mig en överraskning. Tommy Björkskog, kristdemokraten som agerar någon form av rebellgeneral, säger att Räsänen helt enkelt suttit för länge, att det är dags att ge över stafettpinnen.
Just nu anses Sari Essayah vara den starkaste kandidaten för ordförandeposten, Essayah säger i en intervju för Yle att hon tar ställning till en kandidatur först om och då hon blir tillfrågad.
Månne det inte dyker upp en stark manlig kandidat också den dag tävlingen om ordförandeskapet för Kristdemokraterna kommer i gång. Och då kan det hända att slutresultatet blir detsamma som det blev för både Socialdemokraterna och Samlingspartiet, att det är en man som får greppa taget om ordförandeklubban.
Annika Hällsten skriver i en kolumn (HBL 3.7) följande om rädslan för kvinnliga ledare inom Svenska Folkpartiet:
SFP är, vid sidan av Samlingspartiet och Sannfinländarna, är det enda finländska parti som aldrig haft en kvinnlig ordförande.
Rädslan för kvinnor med makt sitter djupt i SFP. Varken Eva Biaudet eller Astrid Thors fick bli ordförande men när Eva Biaudet behövdes som draghjälp på valaffischerna dög hon bra. Eva Biaudet är alldeles för impulsiv, förklarade en av partiets dignitärer för mig vid en middag en gång.
Det inte bara inom politiken, det är inte bara i Finland man tycks anse att det här med kvinnliga ledare är lite jobbigt. Också i jämställdhetens Sverige kan man notera att det blir lite obekvämt om en kvinna tar för mycket plats, syns för mycket.
Allsång på Skansen, Sveriges Televisions flaggskepp, leds i år av artisten Petra Marklund. Marklund är den första kvinnliga allsångsledaren i programmets historia och programmet har ändå pågått sedan år 1979. Man skulle tro att kvinnor och jämställda i Sverige skulle omfamna det banbrytande, en kvinnlig programledare, men nej. I ett lite mer undanskymt pratprogram skulle Marklund kanske få hållas, men i flaggskeppet, där har hon inget att göra.
En del av de drygt 1,7 miljoner tittarna ger Marklund respons på bland annat Twitter och hur sorgligt är det inte att märka att de som är mest kritiska mot den kvinnliga programledaren, det är kvinnorna:
Vill så gärna tycka att Marklund gör ett bra jobb som programledare, men det går ju fan inte. Petra håller inte! Hon låter så krystad och påläst. Snälla byt programledare i årets allsång, Lasse Berghagen var är du nu för tiden?
Det är de små valen i vardagen som är avgörande också i fråga om jämställdhet. Om inte kvinnor kan låta en kvinna vara en förebild på TV, så hur ska kvinnor - och män - någonsin acceptera att kvinnans rätt till också andra topposter i samhället är en självklarhet?