En helande hobbys baksida
Fotbolls-VM som pågår som bäst lockar ut både små och lite större barn på fotbollsplan.
Barnen sitter alldeles för mycket i dag, i stället för att sitta inomhus, fängslade av olika skärmar, borde barnen vistas utomhus. Helst av allt borde barnen röra på sig, idrotta i någon form. Det är så idrotten säljs in, som en sorts helande hobby.
Får man bara barnet intresserat av fotboll, gymnastik eller någon annan gren, så gör man en betydande insats för framtiden. Det med tanke på barnets hälsa, nätverk och framtida möjligheter att klara sig i också i arbetslivet.
De föräldrar som lyckas locka med barnet i någon idrottslig hobby får uppleva att barnet njuter av hobbyn, gläds tillsammans med lagkamraterna. I en del fall får föräldrarna konstatera att barnet kanske har en talang större än många andra barn, en upptäckt som inte enbart behöver ha positiva följder. I tidig ålder, i synnerhet inom lagsporter, delas barnen in lag, ett lag för de glada barnen som spelar för att det är roligt, i ett annat lag de barn som spelar lite bättre.
Går det så lyckligt att föräldern ser barnet väljas ut till "a-laget" kan både föräldrarna och barnet snart tvingas inse att det handlar mera om att träna målmedvetet än att ha roligt. Hand i hand med en mer målmedveten träning spikas allt fler kvällar och kostnaderna för allt från hallturer till turneringar kan skjuta i höjden.
En del barn - i många fall också föräldrar - är i det här skedet tvungna att dra streck för den så lovande hobbyn. Dels på grund av att barnet kanske lider på grund av press och för fullproppad kalender, dels för att föräldrarnas kapacitet i form av både ork och pengar kommer emot.
Efter den kritiska perioden, då skolan, fester eller annat lockar mer än sportplan, står det ändå några envisa, talangfulla barn och ungdomar kvar. Fast övertygade om att fortsätta, kanske till och med så långt att idrotten under några år kan vara något de kan kalla sitt yrke.
I en färsk undersökning som Tävlings- och toppidrottens forskningscentral i Finland gjort finns det i dag 1195 professionella idrottare i vårt land. Av dessa är två procent kvinnor.
Och någonstans skickar man dem, föräldrarna till de kvinnor som idrottar på toppnivå och idrottskvinnorna, en tanke. Man undrar om de någonsin ångrar att de valde att satsa på den hälsosamma hobbyn?
En av Finlands absolut starkaste idrottsstjärnor just nu, häcklöparen Sandra Eriksson skriver på Twitter:
I förrgår fick jag e-post om min "usla" hinderteknik, i går om min usla finska. I dag fanns min rumpa i tidningen. Ser framemot morgondagen.
Tidningen Iltalehti rapporterade på torsdagen från Paavo Nurmi Games. Den artikel som presenterade nivån på den finländska friidrotten på damsidan rubricerades Mera sex på planen. I artikeln fanns inte ett enda resultat, inte en enda intervju med någon av de kvinnliga idrottarna. I stället fokuserade tidningen på att fotografera och kommentera de kvinnliga idrottarnas kroppsdelar och solbränna. Det blev ett ramaskri på sociala medier och tidningen bad om ursäkt och raderade artikeln.
Alla dessa timmar i träning, alla skador och besvikelser som har tagit de här unga kvinnorna till den absoluta eliten, både i Finland och på internationella banor, bara för att bli ett objekt, kroppsdelar, som kritiseras?